Belarus-arkiv

I över en månad har gatorna i Belarus fyllts av människor som fått nog. Nog av Lukasjenka, nog av repression, nog av maktens dövhet inför folkets röst. Av människor som vill ha frihet och möjlighet att påverka sin egen och landets framtid.

Sedan slutet av 1990-talet har den svenska arbetarrörelsen samarbetat med demokratiska krafter i landet. Genom stöd till den fria fackföreningsrörelsen, genom folkbildningsinsatser, genom erfarenhetsutbyten med politiska systerpartier. Redan år 2000 manade vi omvärlden att reagera mot Alexander Lukasjenkas auktoritära regim i kampanjen StopLuka.nu. Omvärlden har reagerat med sanktioner, försökt att påverka genom både dialog och frysta relationer men diktatorns grepp om landet och folket har bara hårdnat. Oförtröttligt har vi och andra, både svenska och internationella civilsamhällesorganisationer arbetat vidare. I visshet om att människors längtan efter frihet till sist kommer att segra.

Den fredliga folkliga resning vi nu bevittnar är fantastisk. Den visar att förändring är möjlig. Och att längtan efter frihet är så stark att ingen diktator kan sova gott om natten. En ledare som barrikaderar sig mot sitt eget folk kan knappast överleva på sikt. V ibevittnar troligen början på slutet för Lukasjenka men vägen dit blir knappast enkel. Oavsett hur det slutar finns ett Belarus före och ett efter den nionde augusti 2020.

Med avsky har vi bevittnat övervåld och orättfärdiga arresteringar. Omvärldens fördömanden har varit tydliga. Men nu måste trycket på Lukasjenka öka. Genom riktade sanktioner, men det räcker inte. Sverige och EU bör utöka stödet till oppositionen, civilsamhället och den fria fackföreningsrörelsen. Stärk samarbetet med landets universitet, ge fler studenter möjlighet att studera i Europa. Främja kultursamarbete och ge människor möjlighet att resa visumfritt till EU. Vi måste visa det belarusiska folket vårt stöd – i både ord och handling.

Demokrati tar lång tid att vinna. Men ännu längre tid att bygga. Vårt stöd behövs idag, imorgon men också under lång tid framöver. Det belarusiska folkets resning visar att förändring är möjlig men också betydelsen av långsiktighet och tillförsikt i utvecklingssamarbetet. Demokratins frö har slagit rot i Belarus – det är omvärldens skyldighet att ge den förutsättningar att växa.

– Jag kände inspiration, mötte stort hopp men också oro, säger Lina Jäderberg.

Lina Jäderberg arbetar som ombudsman i ABF Västra Hälsingland, som genom Palmecentret, och tillsammans med ABF Gästrikebygden och SSU-distriktet i Gävleborg, samarbetar med en organisation i Belarus som passande nog har namnet ABF. Förra helgen hade ABF i Belarus sitt femte årsmöte.

–Det var inspirerande att se hur ABF:arna i Belarus nu omsätter i praktiken det vi tillsammans pratat om under alla år. Vi har pratat om ledarskap, om mötesteknik och att man ska lyssna till andras åsikter och inte bara hävda sin ståndpunkt, säger Lina Jäderberg.

Hopp och framtidstro

– Alla i ABF Belarus var otroligt hoppfulla. För dem fanns inget annat än att Lukasjenko kommer att försvinna. Samtidigt fanns en oro, inte så mycket för vad regimen och Putin kan tänkas göra, utan för vilket samhälle som Belarus kan komma att bli i framtiden. Kommer det att bli ett demokratiskt land där alla får vara med och bestämma.

I Sverige består ABF av ett antal medlemsorganisationer, men i Belarus kan man bli individuell medlem i ABF. För de som råkat illa ut i kampen mot diktaturen kan stödet från andra medlemmar i organisationen vara livsviktigt. En kille som gripits av myndigheterna vittnade under årsmötet om hur ABF:are över hela landet gett sig ut och letat i listor över gripna för att ta reda på var han befann sig.

Starka möten och krafter

Lina Jäderberg reste med ytterligare en kollega från ABF. På flygplatsen blev de bryskt förhörda och allt bagage genomsöktes noga. Men väl inne i huvudstaden Minsk var allt lugnt och stilla till dessa att kravallpoliser började dyka upp, och snart kom också människor som demonstrerade.

–Det finns ingen egentlig organisation. Människor bara dyker upp. Men demonstrationerna är fredliga, människor sjunger, berättar Lina Jäderberg.

I demonstrationstågen eller på möten bryr sig ingen om corona. Dels är fallen få i Belarus, och dels anser människor att corona är sekundärt i jämförelse med diktaturen.

–För alla vi träffade berättade vi att stödet för belarusierna är starkt i omvärlden. ”Hela världen pratar om er”. Det blev väldigt emotionellt. Många började gråta när de fick höra det, säger Lina Jäderberg.

Hjälp Palmecentret att fortsätt stödja frihetskämparna i Belarus. Swisha en gåva till 123 240 60 72

Palmecentret och den svenska arbetarrörelsen har under 25 års tid arbetat med progressiva motkrafter från både politiken och civilsamhället i Belarus och har en unik inblick i den rådande situationen.

I 26 år har Belarus president Alexander Lukasjenko styrt Europas sista diktatur och systematiskt förtryckt all politisk opposition och aktivitet inom civilsamhället – nu har folket fått nog efter ytterligare ett riggat val och kräver att Lukasjenko ska avgå!

Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström leder ett samtal mellan utrikesminister Ann Linde, som varit tydlig med Sveriges position i frågan och den socialdemokratiska partiledaren Ihar Barysau, som utgör en del av oppositionen i Belarus.

Hur ser situationen ut just nu i Belarus?
Det är en blandning av eufori och rädsla. Människor blir just nu avskedade från sina jobb för att de uttrycker sitt missnöje över valresultatet, arbetare i strejk blir hotade och varje dag hör vi om nya dödsfall inifrån fängelset där aktivister misshandlas. Samtidigt är känslan fantastisk, äntligen enas nationen mot Lukasjenkos makt.

Vad är målet med protesterna?
Vi inom socialdemokraterna kräver nya transparenta val på både regional och lokal nivå, och att presidentposten ska gå till Svetlana Tihanovskaya. Vårt främsta mål är att Belarus blir en republik med ett parlament. Det finns ingen anti-rysk eller pro-EU agenda – det enda vi vill är att leva i ett fritt och demokratiskt samhälle.

Vad är nästa steg?
Vi fortsätter protestera tills vi når vårt mål. Ett koordinerande råd har instiftats, det är respekterade medlemmar från olika sektorer i samhället som har som syfte att ta fram säkra och stabila mekanismer för ett maktskifte. Men ingen vet ännu vad som kommer hända eftersom makten fortfarande ligger i diktatorns händer.

Situationen i Belarus är fortsatt mycket allvarlig. Sedan 1994 sitter diktatorn Alexander Lukasjenko på makten i landet. Det var i augusti 2020, när han tog hem ”segern” i ytterligare ett riggat val som folket fick nog. Efter valresultatet offentliggjordes har tusentals demonstranter vecka efter vecka, månad efter månad intagit landets gator för fredliga protester. De har av polis blivit bemötta med övervåld, tårgas och arresteringar. Flera har dödats. Men folket ger inte upp.

Lukasjenkos tid vid makten måste få ett slut. De mänskliga rättigheterna måste respekteras. Våldet måste upphöra. Tillsammans med våra parters i Belarus kämpar vi på Palmecentret för demokrati och frihet.

Palmecentret stöttar progressiva och demokratiska krafter inom både politiken och civilsamhället i Belarus. Med hjälp av ditt stöd kan de fortsätta sin kamp för ett fritt Belarus.

Swisha ditt stöd till 123 240 60 72 – märk gåvan med ”Belarus”.
Plusgiro: 570-2

Partidistriktet i Kalmar Län har valt att skänka 10 kr per medlem till Palmecentrets insamling för Belarus demokratikämpar – de uppmanar nu alla socialdemokratiska partidistrikt att ta efter! Tack Kalmar!

Stort tack till Nynäshamns, Melleruds och Ales Arbetarekommun för att ni antagit utmaningen!

Oppositionens kandidat Svetlana Tichanouskaya har enligt vallokalsundersökningar och röstningsprotokoll som vissa vallokaler delat med sig av i själva verket fått en stor majoritet av rösterna.

-Repressionen måste få ett slut. Vi måste tillsammans kräva ett stopp för president Lukasjenkos illegitima framfart och visa vårt stöd för motkrafterna i landet, säger Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center.

Flertalet oppositionella politiker – däribland en av presidentvalskandidaterna, aktivister och journalister har frihetsberövats eller dömts till böter redan innan valet och polisen har slagit ner mot demonstranter med oacceptabelt våld under och efter valdagen.

-Vi får rapporter från våra partners i Belarus om arresteringar och ickedemokratiska metoder med vilka man försöker tysta oppositionen. Vissa tvingas hålla sig gömda eller söka tillflykt till andra länder nu. Bland annat ska ett antal anställda på ABF Belarus vara anhållna, säger Anna Sundström.

De demokratiska krafterna i Belarus har idag samlats kring följande uttalande:

Gemensamt uttalande av företrädare för demokratiska politiska partier och organisationer den 11 augusti 2020.

Vi, företrädare för de demokratiska krafterna, anser att Alexander Lukasjenko inte valdes till president, eftersom ett fritt och demokratiskt val inte genomfördes i Belarus.

Detta faktum är orsaken till gatuprotesterna, eftersom Belarus folk inte tror på Alexander Lukasjenkos seger.

Vi anser att ansvaret för händelserna efter presidentvalet personligen ligger hos Alexander Lukasjenko och personligen hos var och en av medlemmarna i regeringen.

Vi uppmanar Alexander Lukasjenko att avstå från att utlysa undantagstillstånd och ytterligare trappa upp konflikten. Vi uppmanar de brottsbekämpande organen att avstå från att utföra olagliga order, använda våld, använda skadeverkande vapen, misshandel och mord mot sitt eget folk.

Vi uppmanar militären att återvända till sina förläggningar. Vi uppmanar myndigheterna att åter ge fri tillgång till internet, oberoende informationsresurser, upphöra med förföljelsen av journalister, sociala och politiska aktivister och vanliga medborgare.

Vi kräver att alla fängslade medborgare omedelbart friges, att alla brottmål som rör deltagande i massevenemang omedelbart ska annulleras, att alla politiska fångar friges.

Vi anser att Svetlana Tikhanovskaya är segrare i presidentvalet då hon fick stöd av en absolut majoritet av Belarus befolkning.

Belarus myndigheter är medvetna om detta och döljer bevisen för Svetlana Tikhanovskayas obestridda seger genom att förfalska de slutliga protokollen från vallokalerna. Belarus folk övervann sin rädsla och visade att de kunde försvara sitt val.

För BSDP Hramada – Belarus Socialdemokrater, Ihar Barysau
För Belarusian Congress of Democratic Trade Unions, Aliaksandar Yarashuk
För United Civic Party of Belarus, Mikalai Kazlau
För Belarusian Popular Front, Grigorij Kostusev
För organisationskommittén för Belarusian Liberal Party of Freedom and Progress, Uladzimir Novasyad
För organisationskommittén för Belarus Kristdemokratiska Parti, Vital Rymasjeuski

Enligt David R Marples, historiker och ledande Belaruskännare, skulle inte Lukasjenko vinna ett val som är fritt och demokratiskt. De belarusiska väljarnas krav på förändring är starkare än någonsin och den demokratiska oppositionen lär inte acceptera att Lukasjenko fuskar sig till ännu en valseger. Det gör att dagarna efter valet kommer att bli avgörande för Belarus närmsta framtid. Förhoppningarna om en fredlig övergång är små – mycket talar därför för omfattande demonstrationer och risk för att regimen möter dessa med våld.

Alexander Lukasjenko segrade i presidentvalet 1994 med ett resultat på 80 procent i den andra valomgången och blev då landets första president. Sedan dess har han inget av hans redovisade valresultat varit lägre än 75 procent. Oberoende opinionsundersökningar har däremot pekat på helt andra resultat och det råder inget tvivel om att valmyndigheten riggat valen och kraftigt friserat siffrorna. Internationella valobservatörer har kritiserat valen och observatörer har inte getts möjlighet att övervaka valproceduren på ett rimligt sätt, bland annat har de tvingats se räkningen av rösterna från tiotalet meters avstånd. Oppositionens egna bedömningar av resultaten i olika valkretsar har markant skiljt sig från de som senare redovisats. Ibland har ”resultat” till och med redovisats innan vallokalerna har stängt, enligt uppgifter från oppositionen.

Det är högst troligt att valmyndigheten även den här gången kommer att göra allt för att ge Lukasjenko segern. Förutsättningarna och möjligheterna att fuska är bättre än någonsin. Den europeiska säkerhetsorganisationen, OSSE, sänder i år inga observatörer eftersom man inte fick någon inbjudan i rimlig tid. Dessutom har valmyndigheten beslutat att bara tre observatörer mot vanligtvis fem har tillträde till respektive vallokal. I många regionala valkommissioner ges det inte plats för oppositionens företrädare och bara 15 procent av samtliga observatörer kommer från oppositionen. Demokratiska krafter berövas därmed möjligheter att övervaka valproceduren, vilket har skapat stor besvikelse och underbyggt misstankarna om att regimen återigen tar till alla tillgängliga grepp för att rigga valet.

När Valerij Tsepkalo och Viktor Babariko, de två starkaste oppositionella motkandidaterna till Lukasjenko, ogiltigförklarades av valmyndigheten gav oppositionella krafter inte upp, istället enades man om stöd till Svetalana Tsikanovskaja, hustru till bloggaren Siarhej Tsikanovskij som inte heller tilläts kandidera. Tillsammans med Veronika Tsepkalo, hustru till Valerij Tsepkalo, och Maria Kalesnikava, Viktor Babarikos kampanjledare, utgör hon den trio som nu frontar oppositionen. Tillsammans har de genomfört de största mötena sedan protesterna på 1990-talet, inte bara i Minsk utan också i andra städer runt om i landet, vilket är ovanlig och visar att kraften inom oppositionen är starkare än på länge. I Bangaloreparken i Minsks utkanter deltog nyligen enligt beräkningarna drygt 60 000 människor.

För att förhindra ytterligare en stor manifestation har staden beslutat att istället arrangera konserter med klassisk musik i parken. Under tisdagen tvingades Svetlana Tsikanovskaja ställa in två valmöten i städerna Slutsk och Soligorsk efter att myndigheterna börjat gripa människor som skulle delta och påbörjat olika arbeten på de platser där mötena skulle äga rum.

Det är uppenbart att regimen inte hade räknat med stora folksamlingar och kraftfulla manifestationer och att man påverkas av dem. Under det senaste decenniet har offentliga protester lockat ett begränsat antal människor, bilder från dessa valmöten blir därför genom sin spridning en tydlig signal om den kraftigt ökade styrkan i protesterna. Det ökar i sin tur mobiliseringen och känslan hos många människor av att tillhöra en våg av förändring och utmanar Lukasjenkos känsla över att ha kontroll över situationen på landets gator och parker.

Trots att oppositionen under så många år haft ett gemensamt intresse av att få bort Lukasjenko har de inför och under valen haft svårt att agera gemensamt och framstå som enade och starka. Den här gången kan man i princip tala om en opposition. Många partier och organisationer – bland annat Palmecenters samarbetspartner BSDP, Belarus socialdemokratiska parti – har anslutit sig till Tsikanovskajas kampanj. Att hon egentligen inte har någon ideologisk agenda mer än att få bort Lukasjenko och att hon enats med bankmannen Babarikos och diplomaten och IT-företagsledaren Tsepkalos kampanjer kan tyckas vara en svaghet, men i Belarus är det precis vad som behövdes för att ena oppositionen. Frågor kring relationer med Ryssland och Europa och hemvist på höger-vänsterskalan har tidigare försvagat oppositionen och försvårat möjligheten att enas om ett gemensamt manifest, nu spelar de en liten eller ingen roll.

Det som nu sker är också ett resultat av kraften i sociala medier. Det är inte bara så att valmyndigheten fuskar med valprocedurerna, medierna är statskontrollerade och står till Lukasjenkos tjänst. Inför valen ges kandidaterna bara möjlighet att under en halvtimme berätta om sitt program och om vem man är. Den här gången är det tydligt att tv-mediet förlorat i betydelse, istället har oberoende och regimkritiska medier på internet spelat en viktig roll. Kommunikationstjänsten Telegram har blivit en arena där enskilda spridit såväl bilder som information som varit viktigt för att organisera oppositionen.

Nu ser många med spänning på söndagens val. Men den stora frågan är också vad som händer efteråt, när resultatet har presenterats? Att Lukasjenko skulle erkänna sig besegrad är inte rimligt att tro men inte heller att oppositionen accepterar ett valresultat i paritet med de som Lukasjenko tidigare har erhållit. En förhoppning är en situation utan våld med en lösning om en fredlig övergång från diktatur till demokrati. Det kräver förhandlingar mellan regimen och oppositionen om hur det skulle gå till, men med tanke på hur regimen har agerat under sommaren finns det väldigt lite som pekar på ett sådant scenario. Istället finns en oro att Lukasjenko och säkerhetstjänsten möter demonstrationer på samma sätt som man gjorde i december 2019.

Då hade oppositionen upplevt ett växande utrymme för oppositionella åsikter och det stora antalet presidentkandidater hade argumenterat för regimskifte och känt av att stämningarna bland väljarna pekade på att det var möjligt. När resultatet presenterades på valkvällen hade Lukasjenko fått nästan 80 procent av rösterna i den första omgången då han ställdes mot tiotalet andra kandidater. När dessa kandidater och tiotusentals andra samlades på Självständighetstorget möttes de av det hårdaste möjliga våld och flera av kandidaterna misshandlades svårt. Sju av kandidaterna greps och flera av dem dömdes till långa fängelsestraff, längst straff fick socialdemokraten Mikola Statkevitj, som även den här gången har gripits och nu sitter frihetsberövad.

Valet 2010 upplevdes på förhand som en möjlighet till ökad demokratisering och öppenhet. I slutändan blev det starten till ökad repression och det blev allt svårare för oppositionen att verka och möjligheten för människor att uttrycka en regimkritisk åsikt. Det blir därför en viktig påminnelse om ett möjligt scenario för Belarus och en varning om vad regimen är kapabel till.

Frågan är dock om Lukasjenko på samma sätt som tidigare har full kontroll över statsapparaten och framförallt säkerhetstjänsten? När diktatorer faller gör de det när de tappar känslan av vad som pågår på gatorna och kring köksborden. Runt dessa köksbord och på valmöten finns familjemedlemmar och anhöriga till de som ska verkställa regimens hårda tag – och när de ställs ansikte mot ansikte med sina egna familjemedlemmar så prövas lojaliteterna. Kanske är lojaliteten med en president som är på väg att förlora fotfästet försvagad även inom statsapparaten och att det finns en opposition inom staten som kan bidra till en förändring? Det är något som är värt att hoppas på, men inte att kunna lite på.

Intresset för valen i Belarus är lågt. De flesta vet att allt är uppgjort på förhand.

– Många av de som röstar gör det för att de känner sig tvingade. Om du exempelvis är i militären, bor på ett studentboende, är polis, eller arbetar för kommunen – då måste du rösta, säger Ilar.

Varken Ihar Barysau eller någon av partiets övriga kandidater valdes in i parlamentet. Det gjorde ingen oppositionell – och valet har underkänts av internationella observatörer. I Belarus står dekret från presidenten över lagar och domstolar. Landet styrs närmast enväldigt och medier kontrolleras hårt. Men motkrafterna har med risk för sin egen säkerhet nått flera framgångar. Förra året vann fackföreningar, oppositionspartier och arga medborgare en seger mot regimen då omfattande protester ledde till att en lag som gjorde det straffbart att vara arbetslös, den så kallade ”parasitlagen”, drogs tillbaka och skrevs om.

– Vårt parti samlade in 10 000 namnunderskrifter och organiserade det första rundabordssamtalet om lagförslaget. Efter protesterna tvingades Lukasjenko ändra lagen. Motståndet blev för stort för i varje familj går det att hitta någon som är arbetslös, säger Ihar Barysau.

Bötfälls för att anordna protestmöten

Sedan landets självständighet 1991 har inte ett enda val bedömts som fritt eller rättvist. I augusti är det val igen och redan har en ledande oppositionspolitiker och 140 aktivister gripits. Förra veckan straffades Ihar Barysau ännu en gång för att ha protesterat mot regimen med president Lukasjenko i toppen. Den här gången blev det bara böter, inte fängelse.

För trots det till synes hopplösa läget vågar den 37-årige partiledaren blicka framåt. Inför presidentvalet har ett antal oppositionspartier beslutat sig för att samlas kring en gemensam kandidat och genomföra ett primärval. Genom primärvalskampanjen hoppas oppositionen få uppmärksamhet och nå ut. Ihar Barysau kommer dock inte att ställa upp som kandidat den här gången, bland annat för att partiet har väldigt knappa resurser. Politiska partier i Belarus får inte ta emot pengar från utlandet och de får heller inga partibidrag från staten.

– Just nu är vi mer som volontärer än som professionella politiker, säger Ihar Barysau.

Stöd och utbyte med Palmecentret och Socialdemokraterna avgörande

Inför framtiden hoppas han kunna bygga allianser med andra partier på vänstersidan, bland annat det gröna partiet. För det är mot 2025 socialdemokratiska BSDP Harmada siktar. Det år som spås bli det sista med Aleksandr Lukasjenko som president.

– Då måste vi ha nått en bättre demokratisk organisering och kunna presentera hållbara förslag för hur vi kan förändra Belarus, säger Ihar Barysau.

Internationella kontakter är avgörande för landets framtid, säger han. Hans parti har vid flera tillfällen varit på utbyten i Sverige, inbjudna av Socialdemokraterna och Palmecentret. Bland annat har de varit med på partikongresser och valseminarium.

– För oss är det avgörande att det finns diskussioner i det svenska parlamentet om Belarus, och att många skaffar sig kunskap om situationen här. Det är väldigt viktigt för oss att bli inbjudna till Sverige, inte bara vårt parti, utan även andra demokratiska belarusiska partier. Det är en solidaritetsgärning att bjuda in oss så att vi kan visa den verkliga situationen i Belarus.

Fler människor lever i ofria länder än i demokratier  - och utvecklingen går åt fel håll.  Palmecentret har tagit fram rapporten Frihet i fara! som beskriver på den oroande auktoritära utvecklingen. Läs mer här.

Innan sista augusti ska det arrangeras presidentval i Belarus. Att Alexander Lukasjenko kommer att vara president även efter valet är det ingen som tvekar om. Val i Belarus är att betrakta som en teater, något som arrangeras för att det ska ge intryck av demokrati men som i praktiken regisseras så att regimen får som man vill. Parlamentsvalet i höstas underkändes av samarbetsorganisationen OSSE:s valobservatörer som menade att valet inte höll ”internationell standard för demokratiska val”.

Även om det kostar att utmana, att ett engagemang i den politiska oppositionen innebär risker finns det krafter som arbetar för en annan utveckling. I ett ölkafé i närheten av den stora matmarknaden i centrala Minsk har ett 70-tal personer samlats en söndagsförmiddag i februari. Det är kongress för BSDP, Belarus socialdemokratiska parti, och ombud från landets regionala partiorganisationer tar plats runt borden i puben, som i vanliga fall i första hand lockar Minsks gaysamhälle.

– Det känns lite som Bayern att ha politiska möten i en ölhall, säger ett av ombuden innan kongressen öppnar.

Det är inte heller helt olikt ett årsmöte i en medelstor arbetarekommun. Men så har också arbetarrörelsen i Sverige haft ett engagemang för Belarus och flera av de som är ombud på kongressen har någon gång varit i Sverige på studiebesök hos arbetarekommuner, SSU-distrikt och andra delar av rörelsen.

BSDP har traditioner från 1900-talets början och återuppstod 1991 när partiet åter blev tillåtet. Med nära relationer till svensk socialdemokrati har partiet utvecklats steg för steg och byggt en partiorganisation i traditionell svensk stil. Det svenska partiprogrammet har översatts till ryska och varit en inspiration till BSDP:s principprogram.

Även budskapen känns igen. ”Vi tänker på var och en och arbetar tillsammans” står det på banderollen som täcker podiet. Bakom detsamma sitter Mjateslav Grib. Han utstrålar värdighet och erfarenhet och är generalsekreterare för BSDP. Han är också – i kraft av landets senaste demokratiskt sinnade statschef – en symbol och en påminnelse om att Belarus var på väg någon annanstans än där man är nu. 1994 efterträdde han Stanislav Sjujskjevitj, som var den som tillsammans med Rysslands Boris Jeltsin och Ukrainas Leonid Kravtjuk gav Sovjetunionen dödsstöten 1991, som talman i Belarus parlament och därmed landets statschef. Samma år arrangerades landets första presidentval som förde den då 38-årige Alexander Lukasjenko till posten. Han kom till makten genom ett demokratiskt val och med löften om att göra upp med korruption och maktmissbruk. Istället blev det början till slutet för den kortvariga demokratin och en ökad koncentration av makt till presidenten och en utveckling i alltmer auktoritär riktning.

BSDP är ett av 15 registrerade partier och har rätt att existera och ha kongresser. Men med allra största säkerhet finns informatörer i salen som rapporterar till KGB, den belarusiska säkerhetstjänsten, och en beredskap finns för att regimen ska störa kongressen. Regimen gör det också svårt för oppositionspartier att samlas för protestaktioner och även om gripanden har minskat ett tag har de kompenserats av att avgifterna för att söka tillstånd har ökat kraftigt och de som arrangerar offentliga sammankomster döms inte sällan till höga böter.

Presidentvalet kommer att rikta strålkastaren mot det annars svagt uppmärksammade Belarus i internationell media. Det är en möjlighet för BSDP och andra oppositionspartier att få omvärlden att reagera mot bristen på demokratiska spelregler. Ingen på BSDP:s kongress hyser nog särskilt stort hopp att utrymmet för den politiska oppositionen ska bli märkbart bättre, istället är målet långsiktigt och arbetet inriktat på att bygga ett starkt parti baserat på socialdemokratiska idéer som kan göra bra valrörelser och har en beredskap för att ta på sig politiskt ansvar den dagen det blir möjligt.

Text: Markus Alexandersson (S) Blekinge och Palmecentrets ambassadör
Bild: Maria Söderberg

Inte ett steg till. Ihar Komlik står på tröskeln till familjens lägenhet i utkanten av Minsk. Om han kliver över den bryter han mot den dom som utfärdades den 24 augusti 2018. Fem års ledarskapsförbud, fyra års frihetsinskränkning på helger och nätter, 200 000 svenska kronor i böter. Så blev straffet för Ihar Komlik och Gennady Fedynich, båda fackföreningsledare. De är verksamma inom det oberoende fackförbund (till skillnad från statligt närstående) som organiserar anställda inom elektronikindustrin i Belarus.

– När folk säger att vi är i opposition säger jag att det vi som försvarar lag och rätt mot de kriminella. Jag godkänner inte det nuvarande domstolssystemet, säger Ihar Komlik.

Han är förbjuden att lämna sitt hem mellan klockan 21 och 06 och på helger. Nyårshelgen har just passerat, men någon champagneflaska har inte öppnats i hemmet. I domen ingår även alkoholförbud. Övervakningen letar sig in i det mest privata, som om övervakningskameror ständigt vore riktade mot familjen.

Det var för ett och ett halvt år sedan som polisen gjorde husrannsakan och grep Ihar Komlik och Gennady Fedynich. De anklagades för att åren 2011–12 ha undanhållit 140 000 euro (1 435 210 svenska kronor) från beskattning. Pengarna påstods ha varit placerade i en litauisk bank.

– Under rättegången kunde man inte lägga fram några bevis. Det skrevs falska artiklar om mig, två av dem är undertecknade av en man som arbetar på den militära akademien. Ett exempel var att jag skulle ha köpt en lyxlägenhet. Men den här lilla lägenheten flyttade min hustru och jag till när min svärfar dog, säger Ihar Komlik

Inför den utdragna rättegången ställde KGB (säkerhetspolisen i Belarus) frågor till närmare 800 av fackförbundets 2 000 medlemmar.

– Men antalet medlemsansökningar har ändå ökat, ironiskt nog har rättegången gett oss fri, ja, obetald PR, skämtar han.

Finns det någon enskild händelse som gjorde att du och Gennady Fedynich fick ögonen på er?

– Jag är övertygad om att det var vår lyckade kampanj 2017 när vi samlade in 45 000 underskrifter mot den så kallade parasitlagen. Fackliga organisationer var ledande, men vi fick framför allt med oss många i regimens lojala väljarbas.

Med ”parasitlagen” ville president Aljaksandr Lukasjenka införa en straffskatt för arbetslösa. Den som inte arbetar eller lyckas hitta ett arbete skulle böta 2 500 kronor per år. Förslaget väckte vrede och blev en påminnelse om vad parasiter, tunejadtsy, kunde betyda på Sovjettiden; fängelse eller i värsta fall – som under de första revolutionsåren – dödsstraff. I april 2018 blev förslaget ersatt av ett nytt regelverk. ”Parasiterna” ska nu till skillnad från andra betala hela kostnaden för el och värme i sina hem.

Rättegången och domen har tagit mycket kraft och tid för Ihar Komlik. Som ung var han medlem i kommunistpartiets ungdomsförbund och djupt engagerad i både sitt arbete på universitetet och i sin fritid.

– Min pappa växte upp på ett barnhem och min mamma arbetade som metallarbetare. Jag ville göra gott i samhället. Drömmen var att få bli polis.

Nyhetsbrev

Stöd oss

Hopp och framtidstro

Starka möten och krafter

Bötfälls för att anordna protestmöten

Stöd och utbyte med Palmecentret och Socialdemokraterna avgörande