Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
”Lär av överlevarna, det är tur”, svarar Bernt Hermele. I ett av sextiotalet seminarier och samtal som genomförts på Globala Torget i samband med årets Bokmässa medverkade journalisten och författaren Bernt Hermele i ett samtal om de över hundra vittnesmål han samlat in från förintelsens överlevare i Sverige.
På frågan hur det kommer sig att just de överlevde svarar nämligen nästintill alla ”tur”. De var inte smartare, rikare eller bättre. De hade tur. Genom att lyssna till överlevarna kan vi förhoppningsvis uppskatta vår egen smala lycka. Turen att tillhöra de 13 procent som lever i vad som rankas en fullvärdig demokrati. Turen att bo i Sverige som trots sin litenhet är världens 15:de rikaste land, med en befolkning som tillhör världens fem procent rikaste.
I det sammanhanget blir det bara futtigt att som Moderaterna ställa ett fungerande rättsväsende i Sverige mot målet om att använda en procent av Sveriges BNI till internationellt utvecklingssamarbete. Cyniskt att som Kristdemokraterna vilja använda biståndsmedel för att bygga fängelser i andra länder och därmed låta världens allra mest fattiga och utsatta människor stå för notan.
Kanske kommer inspirationen från 1700-talets straffkolonier, när fångar skeppades till Australien för att avlasta trängseln i Storbritanniens överfulla fängelser? Förslaget hör i alla fall hemma i ett annat århundrade, då samspelet mellan världens länder och folk inte reglerades av folkrätt och internationella konventioner.
Vi lever i en tid när populister tävlar om att lägga signalpolitiska förslag och bryr sig mindre om vad som faktiskt är rimligt och genomförbart. Allt för att signalera handlingskraft.
Att man samtidigt urholkar internationella överenskommelser och ställer svaga grupper mot varandra verkar inte bekomma dem det minsta.
Det har nu gått fem år sedan världens regeringschefer slöt upp bakom Agenda 2030 och de 17 gemensamma globala målen om att avskaffa extrem fattigdom, minska ojämlikheter och orättvisor i världen, främja fred och att lösa klimatkrisen. Med knappt 10 år kvar, behövs det mer handlingskraft. Alltför få länder har genomfört de omställningar som krävs för att hålla sina löften.
I sitt inledningstal till den 75:e sessionen i FN:s generalförsamling vädjade generalsekreterare António Guterres därför till global solidaritet. ”I en sammanlänkad värld är det dags att erkänna en enkel sanning; solidaritet är egenintresse. Om vi inte förstår detta enkla faktum, förlorar alla, sa Guterres.”
Så genom att på allvar lyssna till överlevarna (inte bara låtsas som moderatledaren gjorde under sitt möte med överlevaren Hédi Fried inför valet 2018), visa lite ödmjukhet inför den tur vi haft i livets lotteri och med insikten om solidaritetens egenintresse borde till och med den samlade högern i kommande politiska utspel snarare försöka bräcka varandra i att visa internationell solidaritet istället för nationalistisk oginhet.
PS. Se alla samtal från årets Globala Torget här!
Krönikan publicerades 1/10 i Norrländska Socialdemokraten.
Globala Torget: Varning! Frihet i faraDe må heta Putin, Xi Jinping, Erdogan, Duterte eller Trump. Alla sätter sig över de demokratiska spelreglerna, struntar i att hålla sig till sanningen och angriper fri media. En del fängslar och tystar sina politiska motståndare. Genom rasism, främlingsfientlighet eller extrem nationalism ställer de grupper mot varandra, och saboterar det internationella samarbetet.
Varför styrs allt fler länder av auktoritära ledare? Varför går demokratin i världen bakåt? Vilka är motkrafterna mot denna utveckling och hur kan vi bäst stödja de som kämpar emot.
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center och Mats Wingborg, frilansare och författare till rapporten Varning! Frihet i fara – en rapport om de auktoritära ledarna samtalar om vart demokratin är på väg med Palmecentrets Björn Lindh.
Frihet i fara
Fler människor lever i ofria länder än i demokratier - och utvecklingen går åt fel håll. Palmecentret har tagit fram rapporten Frihet i fara! som beskriver på den oroande auktoritära utvecklingen. Läs mer här.
I över en månad har gatorna i Belarus fyllts av människor som fått nog. Nog av Lukasjenka, nog av repression, nog av maktens dövhet inför folkets röst. Av människor som vill ha frihet och möjlighet att påverka sin egen och landets framtid.
Sedan slutet av 1990-talet har den svenska arbetarrörelsen samarbetat med demokratiska krafter i landet. Genom stöd till den fria fackföreningsrörelsen, genom folkbildningsinsatser, genom erfarenhetsutbyten med politiska systerpartier. Redan år 2000 manade vi omvärlden att reagera mot Alexander Lukasjenkas auktoritära regim i kampanjen StopLuka.nu. Omvärlden har reagerat med sanktioner, försökt att påverka genom både dialog och frysta relationer men diktatorns grepp om landet och folket har bara hårdnat. Oförtröttligt har vi och andra, både svenska och internationella civilsamhällesorganisationer arbetat vidare. I visshet om att människors längtan efter frihet till sist kommer att segra.
Den fredliga folkliga resning vi nu bevittnar är fantastisk. Den visar att förändring är möjlig. Och att längtan efter frihet är så stark att ingen diktator kan sova gott om natten. En ledare som barrikaderar sig mot sitt eget folk kan knappast överleva på sikt. V ibevittnar troligen början på slutet för Lukasjenka men vägen dit blir knappast enkel. Oavsett hur det slutar finns ett Belarus före och ett efter den nionde augusti 2020.
Med avsky har vi bevittnat övervåld och orättfärdiga arresteringar. Omvärldens fördömanden har varit tydliga. Men nu måste trycket på Lukasjenka öka. Genom riktade sanktioner, men det räcker inte. Sverige och EU bör utöka stödet till oppositionen, civilsamhället och den fria fackföreningsrörelsen. Stärk samarbetet med landets universitet, ge fler studenter möjlighet att studera i Europa. Främja kultursamarbete och ge människor möjlighet att resa visumfritt till EU. Vi måste visa det belarusiska folket vårt stöd – i både ord och handling.
Demokrati tar lång tid att vinna. Men ännu längre tid att bygga. Vårt stöd behövs idag, imorgon men också under lång tid framöver. Det belarusiska folkets resning visar att förändring är möjlig men också betydelsen av långsiktighet och tillförsikt i utvecklingssamarbetet. Demokratins frö har slagit rot i Belarus – det är omvärldens skyldighet att ge den förutsättningar att växa.
Debattinlägget publicerades 10/9 på Dagens Arena.
Lina från ABF mötte hopp och oro i Belarus
– Jag kände inspiration, mötte stort hopp men också oro, säger Lina Jäderberg.
Lina Jäderberg arbetar som ombudsman i ABF Västra Hälsingland, som genom Palmecentret, och tillsammans med ABF Gästrikebygden och SSU-distriktet i Gävleborg, samarbetar med en organisation i Belarus som passande nog har namnet ABF. Förra helgen hade ABF i Belarus sitt femte årsmöte.
–Det var inspirerande att se hur ABF:arna i Belarus nu omsätter i praktiken det vi tillsammans pratat om under alla år. Vi har pratat om ledarskap, om mötesteknik och att man ska lyssna till andras åsikter och inte bara hävda sin ståndpunkt, säger Lina Jäderberg.
– Alla i ABF Belarus var otroligt hoppfulla. För dem fanns inget annat än att Lukasjenko kommer att försvinna. Samtidigt fanns en oro, inte så mycket för vad regimen och Putin kan tänkas göra, utan för vilket samhälle som Belarus kan komma att bli i framtiden. Kommer det att bli ett demokratiskt land där alla får vara med och bestämma.
I Sverige består ABF av ett antal medlemsorganisationer, men i Belarus kan man bli individuell medlem i ABF. För de som råkat illa ut i kampen mot diktaturen kan stödet från andra medlemmar i organisationen vara livsviktigt. En kille som gripits av myndigheterna vittnade under årsmötet om hur ABF:are över hela landet gett sig ut och letat i listor över gripna för att ta reda på var han befann sig.
Lina Jäderberg reste med ytterligare en kollega från ABF. På flygplatsen blev de bryskt förhörda och allt bagage genomsöktes noga. Men väl inne i huvudstaden Minsk var allt lugnt och stilla till dessa att kravallpoliser började dyka upp, och snart kom också människor som demonstrerade.
–Det finns ingen egentlig organisation. Människor bara dyker upp. Men demonstrationerna är fredliga, människor sjunger, berättar Lina Jäderberg.
I demonstrationstågen eller på möten bryr sig ingen om corona. Dels är fallen få i Belarus, och dels anser människor att corona är sekundärt i jämförelse med diktaturen.
–För alla vi träffade berättade vi att stödet för belarusierna är starkt i omvärlden. ”Hela världen pratar om er”. Det blev väldigt emotionellt. Många började gråta när de fick höra det, säger Lina Jäderberg.
Hjälp Palmecentret att fortsätt stödja frihetskämparna i Belarus. Swisha en gåva till 123 240 60 72
Palmecentret och den svenska arbetarrörelsen har under 25 års tid arbetat med progressiva motkrafter från både politiken och civilsamhället i Belarus och har en unik inblick i den rådande situationen.
I 26 år har Belarus president Alexander Lukasjenko styrt Europas sista diktatur och systematiskt förtryckt all politisk opposition och aktivitet inom civilsamhället – nu har folket fått nog efter ytterligare ett riggat val och kräver att Lukasjenko ska avgå!
Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström leder ett samtal mellan utrikesminister Ann Linde, som varit tydlig med Sveriges position i frågan och den socialdemokratiska partiledaren Ihar Barysau, som utgör en del av oppositionen i Belarus.
Ta striden mot de auktoritära ledarna!
Grovt sett kan man dela in de auktoritära ledarna i två grupper. Dels de som härskar i länder som sedan lång tid varit odemokratiska. Till exempel Xi Jinping, under vars styre Kina blivit allt mer auktoritärt och där kontrollen över Hongkong skärpts. Dels en grupp av ledare till vilka man kan räkna Trump, Bolsonaro, Orbán, Erdogan och Duterte, som segrat i förhållandevis demokratiska val, men som väl vid makten genast driver samhället i en mindre demokratisk riktning.
För den senare gruppen pekar flera forskare på nyliberalismen som en fundamental faktor. Klyftorna har ökat, tryggheten och välfärden minskat. Samtidigt har arbetarrörelsen försvagats. Färre röstar på socialdemokratiska och andra partier till vänster. Antalet medlemmar i fackföreningarna har sjunkit. Arbetarrörelsen har inte förmått att tydligt formulera ett politiskt alternativ. I detta vakuum har främlingsfientliga, nationalistiska och auktoritära rörelser kunna växa sig starka.
De auktoritära ledare som står för en högernationalistisk linje karaktäriseras av främlingsfientlighet och en politik för stängda gränser. Minoriteter, hbtq-personer eller feminister pekas ut som ett hot mot samhället. De är också negativt inställda till globalt samarbete. Tydliga exempel på det är hur Trump dragit sig ur Parisavtalet och mitt under brinnande pandemi avbrutit samarbetet med WHO.
I olika grad karaktäriseras de auktoritära ledarnas styre av att de angriper oberoende medier, försöker ta kontroll över läroplaner, universitet och kulturinstitutioner. De vill kontrollera forskning, och har en tendens att anse att det är oväsentligt om det de själva säger är sant eller inte. De strävar efter att kontrollera domstolsväsendet och har i många fall ändrat konstitutionen på ett sätt som gör det möjligt för dem att under lång tid hålla sig kvar vid makten.
Putin är den senaste i raden av de ledare som skrivit om konstitutionen för att garantera sin framtida maktposition. Ett annat exempel på hur man får domstolar och skolor att bli lojala mot makten är Turkiet där president Erdogan utnyttjade situationen efter försöket till statskupp 2016 för att direkt avsätta mer än 2 700 domare, dra in licensen för 21 000 lärare, samtidigt som mängder med journalister och statstjänstemän har blivit avskedade.
Auktoritära ledare, även de som kommit till makten genom val, vägrar att acceptera att det finns en legitim politisk opposition och stryper civilsamhällesorganisationers möjlighet att verka. Enligt den globala organisationens Civicus årliga granskning lever nu bara tre procent av jordens befolkning i länder med frihet för det civila samhället, i andra länder råder allt från mindre inskränkningar till totalt förbud för folkliga organisationer.
Coronapandemin har skapat ett guldläge för de auktoritära ledarna. Det finns gott om exempel på länder där restriktioner och inskränkningar av demokratiska rättigheter har gått längre än vad som motiveras av bekämpningen av viruset. I till exempel i Japan, Thailand och Kambodja har undantagslagar införts som begränsar pressfriheten. I Turkmenistan har myndigheterna till och med förbjudit användningen av ordet corona. I Bangladesh har restriktionerna använts för att gripa vårdpersonal, studenter och aktivister som kritiserat landets coronapolitik. I Bolivia har staten öppnat för att MR-aktivister ska kunna åtalas. I Uganda har polisen slagit till mot hbtq-personer som anklagats för att sprida viruset
Samtidigt blottlägger coronakrisen de auktoritära ledarnas oförmåga, vilket skulle kunna leda till att till exempel både Trump och Bolsonaro förlorar makten.
Olof Palmes Internationella Center kommer den närmaste tiden lyfta fram de auktoritära ledarna och de rörelser som står bakom dem. Den nya faktarapporten Varning! Frihet i fara, visar på den oroande utveckling som måste brytas. Men än viktigare än att förfasas av en krympande global demokrati är att ge ökat stöd till motkrafterna; fackföreningar, demokratiaktivister, progressiva politiska partier, antirasistiska rörelser, miljögrupper etc. Där finns de, som ibland med risk för eget liv, tar striden för demokrati och rättvisa.
Här är det viktigt att alla de svenska civilsamhällesorganisationer som arbetar med en global agenda fortsätter att stödja sina partners runt om i världen. Svensk arbetarrörelse, som varit närmast världsmästare på internationell solidaritet, behöver nu utöka sitt internationella engagemang. Den extra satsning som regeringen gör för att använda biståndsmedel för demokratiutveckling är viktig, och förtjänar ett brett stöd. Men regeringens ambitioner behöver understödjas av en höjd nivå på biståndet, för att ge ytterligare kraft åt insatserna.
Olof Palmes internationella gärning karaktäriserades av ett rakryggat förhållningsätt. Han vägrade till skillnad från många andra ledare under hans tid att kritisera förtryck och orättvisor på ett håll, men samtidigt blunda när mer närstående regimer förde samma politik. Denna rakryggade hållning behövs i dag mer än någonsin.
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Mats Wingborg, frilansare och författare till rapporten Varning! Frihet i fara – en rapport om de auktoritära ledarna
Artikeln publicerades i Dagens Arena 6/7 2020
Mänskliga rättigheter är inget smörgåsbordSverige är också känt för att vara en stor FN-vän. Vilket är extra viktigt i en tid då allt fler auktoritära politiska ledare drar bort från internationellt samarbete, sätter den egna nationens intressen först, samtidigt som man inskränker det demokratiska utrymmet. Coronapandemin är ett tydligt exempel på hur nödvändigt internationell samverkan är för att lösa globala utmaningar, och där Trumps beslut att bryta med WHO är ett talande exempel på hur en auktoritär ledare försvagar den globala kampen mot viruset.
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna kan sägas vara själva grunden på vilken internationell samverkan vilar. Efter andra världskriget var vår värld sargad av förintelsen, delad av kolonialismen och plågad av krig och orättvisor. Som ett gemensamt löfte till framtida generationer att aldrig igen utsätta mänskligheten för en sådan ondska och oförrätt formades den första globala texten som slog fast alla människors lika värde oberoende av hudfärg, tro eller ursprung.
Det är rättigheter som är hyllade och normerande men också hotade av krafter som inte erkänner kvinnors och mäns lika rätt, som anser att homosexualitet är ett brott, att minoriteters rättigheter ska underordnas majoritetens. Som ifrågasätter kvinnors rätt till den egna kroppen, vill begränsa yttrandefriheten och inskränka rätten att söka skydd för den som är utsatt för krig eller förtryck.
I dag befinner sig omkring 80 miljoner människor i världen på flykt, omkring 40 procent av dem är barn. Fler än 70 procent av dem finns de i ett grannland, i huvudsak fattiga utvecklingsländer. Individens rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl och ländernas skyldighet att ta emot flyktingar som saknar skydd slås fast i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.
Där bör debatten om migrationspolitiken ta sin utgångspunkt. Mänskliga rättigheter är inget smörgåsbord! Man kan inte välja och vraka och bara ta det som passar.
Belarus: Motkraften Ihar Barysau blickar framåtIntresset för valen i Belarus är lågt. De flesta vet att allt är uppgjort på förhand.
– Många av de som röstar gör det för att de känner sig tvingade. Om du exempelvis är i militären, bor på ett studentboende, är polis, eller arbetar för kommunen – då måste du rösta, säger Ilar.
Varken Ihar Barysau eller någon av partiets övriga kandidater valdes in i parlamentet. Det gjorde ingen oppositionell – och valet har underkänts av internationella observatörer. I Belarus står dekret från presidenten över lagar och domstolar. Landet styrs närmast enväldigt och medier kontrolleras hårt. Men motkrafterna har med risk för sin egen säkerhet nått flera framgångar. Förra året vann fackföreningar, oppositionspartier och arga medborgare en seger mot regimen då omfattande protester ledde till att en lag som gjorde det straffbart att vara arbetslös, den så kallade ”parasitlagen”, drogs tillbaka och skrevs om.
– Vårt parti samlade in 10 000 namnunderskrifter och organiserade det första rundabordssamtalet om lagförslaget. Efter protesterna tvingades Lukasjenko ändra lagen. Motståndet blev för stort för i varje familj går det att hitta någon som är arbetslös, säger Ihar Barysau.
Sedan landets självständighet 1991 har inte ett enda val bedömts som fritt eller rättvist. I augusti är det val igen och redan har en ledande oppositionspolitiker och 140 aktivister gripits. Förra veckan straffades Ihar Barysau ännu en gång för att ha protesterat mot regimen med president Lukasjenko i toppen. Den här gången blev det bara böter, inte fängelse.
För trots det till synes hopplösa läget vågar den 37-årige partiledaren blicka framåt. Inför presidentvalet har ett antal oppositionspartier beslutat sig för att samlas kring en gemensam kandidat och genomföra ett primärval. Genom primärvalskampanjen hoppas oppositionen få uppmärksamhet och nå ut. Ihar Barysau kommer dock inte att ställa upp som kandidat den här gången, bland annat för att partiet har väldigt knappa resurser. Politiska partier i Belarus får inte ta emot pengar från utlandet och de får heller inga partibidrag från staten.
– Just nu är vi mer som volontärer än som professionella politiker, säger Ihar Barysau.
Inför framtiden hoppas han kunna bygga allianser med andra partier på vänstersidan, bland annat det gröna partiet. För det är mot 2025 socialdemokratiska BSDP Harmada siktar. Det år som spås bli det sista med Aleksandr Lukasjenko som president.
– Då måste vi ha nått en bättre demokratisk organisering och kunna presentera hållbara förslag för hur vi kan förändra Belarus, säger Ihar Barysau.
Internationella kontakter är avgörande för landets framtid, säger han. Hans parti har vid flera tillfällen varit på utbyten i Sverige, inbjudna av Socialdemokraterna och Palmecentret. Bland annat har de varit med på partikongresser och valseminarium.
– För oss är det avgörande att det finns diskussioner i det svenska parlamentet om Belarus, och att många skaffar sig kunskap om situationen här. Det är väldigt viktigt för oss att bli inbjudna till Sverige, inte bara vårt parti, utan även andra demokratiska belarusiska partier. Det är en solidaritetsgärning att bjuda in oss så att vi kan visa den verkliga situationen i Belarus.
Fler människor lever i ofria länder än i demokratier - och utvecklingen går åt fel håll. Palmecentret har tagit fram rapporten Frihet i fara! som beskriver på den oroande auktoritära utvecklingen. Läs mer här.
Filippinerna: Motkraften Risa Hontiveros – ”Vi har inget val: att hoppas, organisera oss och kämpa!”– Vi har inget val: att hoppas, organisera oss och kämpa. Vi är fortfarande ett väldigt aktivt block i senaten. Vi samarbetar och försöker tillsammans vara en motvikt och kontrollera presidenten, säger Risa Hontiveros.
Den senaste tiden har presidenten återigen börjat tala om en ”revolutionär regering”, vilket historiskt betytt att genomföra en kupp och enväldigt ta makten.
– Det är en del av presidentens taktik: han släpper ifrån sig många idéer samtidigt, han tänker högt. Det skapar osäkerhet. Det är ett sätt att hålla allmänheten och kanske framför allt oppositionen ur balans. Det är omöjligt att veta vilka idéer han menar allvar med och vi måste försöka släcka flera bränder samtidigt.
Det är farligt att vara oppositionell i president Rodrigo Dutertes Filippinerna. En av Risa Hontiveros tidigare kollegor i senaten, Leia de Lima, sitter i fängelse för narkotikabrott efter att ha utrett Dutertes kopplingar till en dödspatrull. Att bara vara fattig har också blivit farligt för i Dutertes ”krig mot drogerna” krävs bara en misstanke för att bli nästa offer för dödspatruller. Det utomrättsliga mördandet var ett av Dutertes främsta vallöften och det fortsätter – trots att både FN:s människorättsråd och Internationella brottsmålsdomstolen ICC har inlett utredningar av övergreppen.
– Vi måste fortsätta organisera oss, informera oss, mobilisera oss. Och lära oss av det katastrofala mellanvalet. Vi måste vara smartare, bättre, effektivare så att vi kan vinna valet 2022, säger Risa Hontiveros.
Och så handlar det om att bygga allianser. Risa Hontiveros berättar att det pågår diskussioner om att bilda en enad oppositionsfront inför nästa val.
– Jag är inspirerad av vad vårt systerparti i Malaysia gjorde. De bildade en ”hoppets koalition” med andra partier som enades i ett gemensamt mål utmana och besegra den korrupta administrationen, säger hon.
Hon tänker sig en koalition av oppositionspartier som samarbetar med politiker som varit, eller fortfarande är, med i regeringen men som har gått emot Duterte vad gäller viktiga frågor och som har attackerats av honom.
– Vi måste göra vad vi kan innan vattnet stiger oss över huvudet. Fortsatt internationell närvaro och påtryckningar är avgörande för oss. Vi insisterar på att vara en del av det internationella samfundet. Jag hoppas att internationella och regionala organ och individuella regeringar kommer fortsätta att tala om vår situation för det får oss att känna att vi inte är ensamma, att vi fortfarande ingår i sammanhang där våra värderingar delas, säger Risa Hontiveros och fortsätter:
– Fortsätt prata med oss, om oss, för oss, ert systerparti. En öppen kommunikation – i yttrandefrihetens tjänst – trots vår auktoritära regim här. Jag hoppas er regering fortsätter prata med vår och att ni pratar med oss, era kamrater. Vi verkar helt öppet och lagligt här. Kontakten kommer med säkerhet att avlyssnas och censureras av administrationen men den blir hörd och läst.
Hon säger att internationella kontakter tvingar regeringen att se att Akbayans motståndare är demokratiska aktörer, vars socialdemokratiska politiska idéer delas av andra. Att det får dem att förstå att Akbayan har kamrater ute i världen – som vet vad som händer och som bryr sig om det.
Risa Hontiveros menar att presidenten – även om han inte erkänner det – påverkas av den internationella kritiken och hon hoppas att det påverkar även de som röstar på honom. Men både senaste valet och olika opinionsmätningar visar fortsatt starkt stöd för Duterte även om det har vacklat några gånger, exempelvis då 17-årige Kian Loyd delos Santos mördades av polis eller när den förre diktatorn Ferdinand Marcos begravdes på hjältekyrkogården.
Risa Hontiveros tar fasta på den osäkerhet som finns i vissa mätningar. Väljare kan säga att de är rädda för att bli nästa offer i kriget mot drogerna, att de vill att narkotikabrottslingar ska gripas, inte dödas, och att undantagstillstånd inte är lösningen på landets problem.
– Jag kommer fortsätta att känna hopp för de mätningar som visar misstro och jag måste fortsätta göra min plikt som oppositionspolitiker, som människa, som aktivist, säger Risa Hontiveros.
Fler människor lever i ofria länder än i demokratier - och utvecklingen går åt fel håll. Palmecentret har tagit fram rapporten Frihet i fara! som beskriver på den oroande auktoritära utvecklingen. Läs mer här.
Motkraften Sakhile i Zimbabwe: Ingen demokrati utan jämställdhetZimbabwe har styrts av samma parti under närmare 40 år, trots att det på papperet är en demokrati. Ett hopp tändes 2017 då den tidigare presidenten Robert Mugabe tvingades bort men året efter vann maktpartiet Zanu Pfs kandidat Emmerson Mnangagwa presidentvalet och partiet fick flest platser i parlamentet. Folket har lovats reformer men livssituationen för vanliga människor har bara förvärrats. Det råder hyperinflation, valutan flyter och arbetslösheten är skyhög. Och dessutom är det allvarlig brist på mat efter långvarig torka och naturkatastrofer.
– Jag är djupt oroad över de zimbabwiska politikernas syn på ledarskap. Om man inte lyssnar på sina medborgare, då styr man inte, då härskar man. Folk frågar – är det bättre efter Mugabe? – men tyvärr har inte kvinnors liv blivit bättre. Man kan inte säga att man lever i ett fredligt land när man inte ser till folkets behov eller gör något åt våldet mot kvinnor.
WiPSU arbetar med stöd av Palmecentret för fler kvinnliga folkvalda på alla nivåer – och med att stärka de kvinnor som har nått en position. För det är stentufft att vara kvinnlig politiker i Zimbabwe. Hela 20 procent av de kvinnor som ställde upp som kandidater för första gången i förra årets val utsattes för sexuella trakasserier, enligt en granskning som WiPSU gjort.
– Sexuella trakasserier inom politiken är en smutsig hemlighet som alla känner till men ingen pratar om. De flesta av de drabbade kvinnorna vill inte gå till sitt parti och rapportera eller anmäla till polisen för att de tror att det skulle slå tillbaka mot dem själva, säger Sakhile Sifelani-Ngoma.
En anledning till att kvinnor inte vågar anmäla är att politiskt aktiva kvinnor i Zimbabwe av vissa ses som ”lösaktiga” som har sig själva att skylla. En annan är att det ofta är framstående personer inom partierna som står för övergreppen och att anmäla dem skulle vara politiskt självmord. WiPSU granskade sju politiska partier och upptäckte allvarliga problem i samtliga.
– Vissa politiska partier accepterade resultatet av undersökningen och vill förändra situationen. Flera partier har bett oss om stöd och vi kan nu vara med och hjälpa partierna att sätta upp strukturer och bygga upp en bättre partikultur, säger Sakhile Sifelani-Ngoma.
Hon säger att den ekonomiska och politiska krisen i Zimbabwe har lett till att flera framgångar vad gäller kvinnors rättigheter har fallit tillbaka. Den konstitution som antogs i landet 2013 – och som flera av Palmecentrets partners var med och påverkade – gav hopp om stora steg i riktning mot ökad demokrati, jämställdhet och respekt för mänskliga rättigheter. Den förbjuder könsrelaterat våld och diskriminering av kvinnor och slår fast att internationella konventioner som Zimbabwe ratificerat, bland andra FN:s kvinnokonvention CEDAW, ska tillämpas av zimbabwiska domstolar. Men den respekteras inte.
– Vårt jobb är att göra pappersrättigheter till verkliga rättigheter, säger Sakhile Sifelani-Ngoma som nyligen var i Genève för delta vid en utvärdering av hur Zimbabwe lever upp till kvinnokonventionen.
– Vår regering har lovat saker på internationell nivå som de inte är öppna med här hemma. Det är information som vi i civilsamhället kan få del av tack vare möten som detta. Det stärker våra möjligheter att arbeta för förändringar och att utkräva ansvar, säger Sakhile Sifelani-Ngoma.
Hon säger att samarbetet med Palmecentret stärker WiPSU:s möjligheter att vara en plattform för att föra fram kvinnors politiska krav. Att Palmecentret arbetar med organisering fördjupar möjligheten till rättighetsutkrävande i Zimbabwe vilket är fundamentalt för att bygga en stat, säger hon.
– Det finns ingen demokrati utan jämställdhet. De som styr Zimbabwe är män över 55 medan den genomsnittliga medborgaren är en 19-årig kvinna, säger hon.
Palmecentret arbetar för mänskliga rättigheter och demokrati i Zimbabwe, bland annat genom stöd till kvinnoorganisationer, facklig organisering och utbildning av unga politiker. LO och TCO, ABF Borlänge-Nedansiljan, Unga Örnar Borås, Kommunal Avdelning Mitt, Kommunalarbetareförbundet, Akademikerförbundet SSR samt Socialdemokraterna i Umeå möjliggör verksamheten.
Fler människor lever i ofria länder än i demokratier - och utvecklingen går åt fel håll. Palmecentret har tagit fram rapporten Frihet i fara! som beskriver på den oroande auktoritära utvecklingen. Läs mer här.
