Demokrati & Mänskliga Rättigheter-arkiv

Studio Solidaritet: Frihet i fara!

Varför styrs allt fler länder av auktoritära ledare?

I land efter land är friheten i fara

I över ett år har slaget om Hongkongs frihet utspelat sig på stadens gator och torg. Välbekanta platser förvandlade till frihetens slagfält. Miljontals människor som protesterat av rädsla för att deras frihet genom ny nationell säkerhetslagstiftning skulle komma att inskränkas.

”Friheten är hotad. Försvara den med allt du har. Kämpa för frihet. Stå upp för Hongkong”, löd ett av många plakat som förevigats i nyhetsrapporteringen.

Ändå blev mardrömmen verklighet. Den 28 maj fick den omstridda säkerhetslagen grönt ljus i den kinesiska folkkongressen.

Dagen går till historien som den dag friheten i Hongkong avskaffades. Den dag då löftena om ett land, två system visade sig vara tomma ord. Ett oförlåtligt svek från kommunistregimen på fastlands-Kina. Men också ett svek från världssamfundet. Som valde att lita på en diktatur. Som inte följde plakatets uppmaning om att stå upp för Hongkong.

Det är hög tid att på allvar reagera. I land efter land ser vi just nu hur friheten är i fara. Fler människor lever i länder med auktoritära tendenser än i länder som gör demokratiska framsteg. Och i kölvattnet av corona-pandemin ser vi ännu mer auktoritär politik.

Det är slutsatsen i den rapport Palmecentret publicerar inom kort. När ett land tar steg i auktoritär riktning ökar legitimiteten för andra att följa efter. Det som tidigare var en illavarslande snålblåst har förstärkts till en orkan, konstaterar rapportförfattarna. Detta är en av vår tids ödesfrågor. Då räcker inte ord. Att stjäla frihet måste kosta.

En historisk slump – eller cynism? Den omstridda säkerhetslagen antogs bara dagar innan årsdagen av ”4 juni”, som man i Kina kallar massakern på Himmelska Fridens torg.

Vi ser bilden framför oss. Det världsberömda fotot på den okände demonstranten som möter raden av pansarfordon – redo att offra sitt liv i kampen för friheten.

Om trettio år, kommer vi att minnas bilderna på miljontals människor som samlats på Hongkongs gator för att försvara densamma?

Olof Palmes bevingade ord om att folkens längtan efter frihet inte kan slås ned med våld fyller mig med en gnutta hopp.

Längtan efter frihet kommer att överleva och den kommer till sist att segra. Men bara om vi alla väljer att stå upp för den.

Mänskliga rättigheter och demokratiGränslös solidaritet måste vara arbetarrörelsens verklighet

Första maj är den internationella arbetarrörelsens högtidsdag. Vanligtvis ger sig miljoner människor världen över ut på gator och torg för att manifestera och demonstrera mot orättvisor, för det jämlika samhället. Ilska och frustration blir till slagord och kampsång och är en nödvändig energiinjektion i den internationella frihetskampen. I år hindrar en global pandemi oss från att samlas men behovet av att mobilisera motkraften är större än någonsin. Vi befinner oss i en världsomspännande hälsokris som ger nästintill oöverblickbara socioekonomiska effekter.

I Sverige skyddas de flesta av de sociala trygghetssystem som den fackliga rörelsen kämpat för i över 100 år. Så ser det tyvärr inte ut i större delen av världen. De redan mest utsatta drabbas hårdast – både ekonomiskt och socialt. ILO, International Labour Organisation, varnar för runt 195 miljoner människor världen över kan komma att förlora sina jobb som ett resultat av Coronaviruset. Det är löntagare, vanligt folk som drabbas av virusets framfart runt om i världen. Men krisen påverkar också våra demokratiska fri och rättigheter.

I land efter land ser vi hur auktoritära ledare utnyttjar krisläget för att förtrycka oliktänkande, minska utrymmet för civilsamhället och för att kväva oppositionen. De organisationer runtom i världen Palmecentret stöder är fackliga kämpar och aktivister i över 20 länder behovet av stöd är stort. Vi når ut till de som nu allra mest behöver det. Hushållsarbetare, migrantarbetare, textilarbetare och andra hårt utsatta grupper som på löpande band blir av med sina jobb när världsekonomin knakar. De som arbetar utan skyddskläder, som saknar sjukförsäkring och som riskerar sitt arbete om de blir sjuka. Där det saknas sociala trygghetssystem och där de som blir av med jobbet riskerar att hamna på gatan.

Våra insatser är skillnaden mellan demokrati och diktatur, mellan bostad och gatan och mellan arbete eller fattigdom och svält. För där det inte finns demokratiska strukturer och trygghetssystem behövs lokal aktivism. När arbetsgivare försöker göra sig av med äldre, sjuka eller fackligt aktiva med viruset som ursäkt behövs kollegor som kan stå upp för det anständiga. Krisen har drabbat dem hårt.

Vi, den svenska arbetarrörelsen, kan fortsatt vara motkraften om vi alla hjälps åt.

För vårt ansvar tar inte slut vid Sveriges gränser. Vår rörelse är global.

Kärnan i socialdemokratin är solidariteten – insikten om vårt ömsesidiga beroende av varandra och ansvar för varandra. Det är coronakrisen ett tydligt exempel på.

Låt inte nationalistiska tankeströmningar skärma av oss från resten av världen. På årets första maj tvingas vi stanna inne, men vår kamp stannar inte upp. Vi fortsätter stötta våra kamrater världen över som kämpar för sina rättigheter, och som riskerar att förlora allt i krisens spår- Gränslös solidaritet måste vara arbetarrörelsens verklighet. Nu är tiden att visa praktisk och gränslös solidaritet!

Artikeln publicerades 30/4 på Arbetet.

I frontlinjen för romers rättigheter

Vlada Šahović arbetar med opinionsbildning och påverkansarbete för romska rättigheter på A11. Han berättar att de nu driver på ansvariga myndigheter för att se till att insatser görs när det kommer till romers rätt till boende, sjukvård och hygien.

– I de flesta romska samhällena finns det inte tillgång till rinnande vatten, vilket ju gör det väldigt svårt att upprätthålla den hygien som krävs för att skydda sig mot viruset, säger Vlada.

En ännu större oro ligger i hur den redan svårt ekonomiskt utsatta gruppen ska försörja sig i tider av isolering och karantän. Runt 47 000 romer lever på att samla in återbrukbart material som plast, metall och tidningar. Ferdi Hbazi är en av dem. Han är 30 år gammal och bor i en temporär bosättning utanför Belgrad. I vanliga fall tjänar han runt 1 200 till 2 500 kronor i månaden på insamlingen.

– Det här är det liv vi har och det kan inte vara annorlunda så länge vi lever på tomflaskor och kartonger, säger Ferdi Hbazi när Palmecentret träffade honom 2018.

Nu är dock läget ännu värre. Eftersom det nu råder utegångsförbud i Serbien har majoriteten av de romska hushållen förlorat sin enda inkomst.

– Romerna i Serbien har redan extremt lite att leva på, och nu under coronakrisen är mångas enda chans till inkomst stängd, berättar Vlada.

A11, Palmecentret och ABF arbetar tillsammans med projektet Listen, Learn, Act – med insatser för romsk inkludering och fokus på att förbättra romska kvinnors förutsättningar till att träda in på arbetsmarknaden. För att formalisera romers arbete och ge dem tillgång till det sociala skyddsnätet, har A11 lagt fram förslag till hur kommuner och företag i Serbien kan uppta deras verksamhet. Nu under coronakrisen ligger dock A11:s fokus på att påverka lagstiftares och beslutsfattares arbete för den romska gruppens akuta behov, såsom rätt till rinnande vatten, information om viruset, internet och boende.

– Det har aldrig varit tydligare än nu under coronakrisen att vi måste visa praktisk solidaritet med de mest utsatta i våra samhällen. Vi ser så tydligt att de som saknar sociala och ekonomiska rättigheter är de som drabbas allra hårdast av pandemin, avslutar Vlada Šahović.

Läs mer om Palmecentrets arbete i Serbien här. Vill du stödja vårt arbete för romers rättigheter? Swisha till 123 240 60 72.

Coronaviruset sätter rohingyer i ny slags dödlig fara

I Burma börjar nu antalet corona-smittade ticka uppåt, men de officiella siffrorna är fortfarande mycket låga. Detta trots att landet gränsar till Kina. Mycket tyder på att mörkertalen är stora. Oron växer nu för att viruset ska nå den muslimska minoriteten rohingyer som efter förföljelser och våld lever i interneringsläger i Rakhine, med bristande tillgång till hygien, läkarvård och grundläggande information om viruset och dess effekter.

Palmecentret stödjer en burmesisk paraplyorganisation för 13 olika oberoende nyhetsorganisationer. De flaggar nu för omvärldens hjälp och uppmärksamhet för att undvika ytterligare en humanitär katastrof i området. Över 200 nyhetssidor är nu blockerade, och det är bland annat norska Telenor som implementerar blockaden.

Blockeringen av internet är ett resultat av den pågående konflikten mellan den burmesiska armén och den väpnade etniska motståndrörelsen Arakan Army, som kräver ökat självstyre för delstatens buddistiska befolkning. Myndigheterna försvarar dock blockeringen med förevändningen att förhindra att falska nyheter sprids.

– Det är avgörande i detta läge att nyhetsmedierna kan kommunicera korrekt information, och få ut den snabbt. Att nu blockera fristående media för landets minoriteter tvingar människor att leva i mörker, och är dessutom ett brott mot yttrandefriheten, säger ordföranden i organisationens policykommitté.

Palmecentret arbetar med en rad olika partnerorganisationer i Burma för att från olika håll driva på utvecklingen för mänskliga rättigheter i landet. Det har nu gått fem år sedan landet höll sitt första demokratiska val efter att i 58 år från och till styrts av en militärregim, men stora utmaningar består.

Vill du stödja Palmecentrets arbete för försvarandet av mänskliga rättigheter i Burma under coronakrisen? Swisha ditt bidrag till 123 240 60 72.

Kriserfarna Palestina möter nya utmaningar med corona

Palmecentrets partnerorganisation Pyalara mobiliserar och organiserar unga frivilliga, något de har nytta av nu. Hania Bitar, som är Pyalaras chef berättar:

– Som nystartad organisation under andra intifadan insåg vi att unga Palestinier är i behov av en röst och en roll. Då var en känsla av förlamning och hopplöshet utbredd bland de vuxna och unga Palestinier var en bortglömd del av samhället. Tillsammans med Unicef inledde vi ett projekt som byggde på en ung till ung-metod, där ungdomarna hjälpte varandra. Något som vi fortfarande jobbar med och som nu under Coronakrisen används också inom andra grupper, såsom till exempel riskgrupper.

Något som flera av våra partners vittnar om fungerar bra nu i krisen är civilsamhällesorganisationernas koordination mellan frivilliga och lokala samt nationella myndigheter. I varje region i Palestina har det sedan ett par veckor bildats krissamordningsgrupper för att underlätta den lokala samverkan som krävs.

– Det finns en känsla av likgiltighet bland vissa. Man tror att det som pågår är någon sorts propaganda och följer inte säkerhetsföreskrifterna. Då är våra frivilliga, som tränats i vårt samarbete med Hälso- och sjukvårdsdepartementet, ett bra sätt att nå ut, säger Hania.

Även Dr Musa Naijib som startade och driver Al Marfa Center har anslutit sig till sin lokala krissamordningsgrupp och snabbt ställt om verksamheten till att jobba med informationsförmedling och samordning av insatser från frivilliga, kommunen och myndigheterna

– Att vara isolerade är det enda sättet vi kan rädda vårt folk. Vi har inte sjukvårdskapacitet nog för att möta coronaviruset. Det är därför vi jobbar med upplysning, säger Dr Musa.

Al Marfa, som Palmecentret har stöttat sedan tillkomsten, är en organisation som i vanliga fall bedriver terapibehandling och stöd för de invånare som upplever stress, oro och trauman i en av muren avskild del av Jerusalem. Nu är invånarna som upplever detta ännu fler. Och många som är rädda och panikslagna ringer honom och ber om råd.

– Jag förklarar hur barn kan hållas sysselsatta när man stannar hemma och hur man kan få de att utrycka sina känslor. Vi har många familjer som bor i generationsboenden så vi får också många frågor om hur man pratar med gamla människor och lär de att följa rekommendationerna. Att inte gå ut och gå på begravningar till exempel, vilket är väldigt ovanligt att inte göra för oss palestinier, säger Dr Musa.

Flera av Palmecentrets partnerorganisationer organiserar unga frivilliga i arbetet med att distribuera mat, förnödenheter och relevant information i byar och städer.

Al Marda Association bedriver merparten av sina projekt i Salfit på Västbanken. I den krisplan som Al Marda tagit fram lyfter man särskilt vikten av att involvera unga i arbetet. Man har nu riktat sig till alla som deltagit i ett projekt som organisationen bedrivit, Women and Youth in action for Change, som implementerades i samarbete med SSU Göteborg och Palmecentret.

– Genom att hela tiden försöka hålla kontakten med de vi känner genom projektet kan vi här och i grannbyarna se till att riktlinjerna från krissamordningsgruppen följs. De unga frivilliga steriliserar saker i det offentliga rummet, erbjuder stöd och samlar in donationer till fattiga familjer som drabbats av att man tvingats sluta jobba. Vi gör så gott vi kan, säger Nashat Abdalfatah på Al Marda.

Organisationen Diyar i Betlehem har också många unga deltagare i sina projekt. Rana Khoury berättar att all ordinarie projektverksamhet avstannat.

– Vi har varit inomhus i snart en månad nu, eftersom Betlehem var den första staden med fall av coronaviruset. Rörelsefriheten har varit strängt begränsad, nästan som utegångsförbud, och många gator har varit blockerade. Vi måste agera på ett sätt som är väldigt annorlunda från vad vi är vana vid nu på Diyar, där arbetet annars bygger på interaktion och samhällsgemenskap, förklarar Rana.

De många uppmaningarna att stanna inomhus och praktisera social distansering har gjort att många unga istället interagerar och engagerar sig på webben. Rana fortsätter:

-Unga människors närvaro online har varit enorm. Alla budskap för att öka medvetenheten har varit viktiga och värdefulla. Vissa har visat på riktig journalistisk skicklighet. Sameer Quemsieh till exempel är värd att nämna, han har studerat filmskapande här på universitetet och delar nu sina alster på Youtube.

Text och bild: Dan Wergelius

Vår medmänsklighet prövas av corona

Vi har redan sett tusentals bevis på människors förmåga till solidaritet i svåra tider. Nu drar vi alla vårt strå till stacken för att skydda de mest utsatta i samhället.

Samtidigt kan vi i Sverige också förlita oss på en välfärd som trots allt står stadigt; akutsjukvård, sjukförsäkringssystem för anställda, stöd till företag, myndigheter som håller oss informerade. Dessa resurser är inte alla förunnade. Vi vet av erfarenhet att de redan utsatta drabbas värst av katastrofer och kriser, i alla samhällen världen över.

Människor i flyktingläger kan inte isolera sig. För fattiga i tättbefolkade kåkstäder med begränsad tillgång till vatten är social distansering och att tvätta händerna en omöjlighet. I redan auktoritära länder koncentreras makten än mer när begränsningar av sammankomster används för att ytterligare minska grundläggande friheter. Miljontals människor världen över riskerar att förlora sin försörjning.

Det arbete som vi svenska organisationer gör riktar sig till just dessa människor. Och precis som lokala krafter i kommuner, föreningar, församlingar, fackförbund och företag i Sverige spelar en stor roll för utsatta grupper, så är det samma typer av lokala aktörer i fattigare länder som tar stort samhällsansvar. Internationellt bistånd handlar alltid om hjälp till självhjälp.

Tillsammans stödjer vi, 38 svenska organisationer, arbete som tusentals organisationer gör i länder i Afrika, Asien, Latinamerika, Mellanöstern och östra Europa. Det är de som kommer att vara med och stoppa coronaviruset från att rasera tidigare framsteg med att bekämpa fattigdom.

Det är de som kommer att arbeta för demokrati och jämställdhet som begränsas ytterligare i coronakrisen. Det är de som kommer att bidra till lösningar, även i den ytterst allvarliga situation som hotar om coronaviruset sprids okontrollerat i regioner med extrem fattigdom.

Det finns mycket att lära av tidigare arbete med att förebygga kriser och skydda från smitta. Under de massiva insatser som gjordes för att hantera Ebolaepidemin i Västafrika såg man att flickor som tas ur skolan löper större risk att utsättas för sexuellt våld och att bli gravida.

Mödrahälsovård riskerar att nedprioriteras när krisen kräver de knappa sjukvårdsresurser som finns. Isolering sätter barn som lever i svåra sociala miljöer i en än mer utsatt situation. Kvinnor som lever med våldsamma män får inte längre något andrum. Ebolakrisen lärde oss hur viktigt arbete för kvinnors och flickors rättigheter är under en epidemi.

Hur vi tar oss igenom krisen är beroende av hur mycket medmänsklighet vi förmår visa varandra i en svår tid – också på global nivå. Och på vår förmåga att ha ett långsiktigt perspektiv samtidigt som vi hanterar en akut kris.

De inskränkningar av mötesfrihet och rörlighet som nu införs måste vara tillfälliga, och de försök till mer maktkoncentration som vi ser i auktoritära länder måste utmanas. Världen efter coronapandemin kommer till stor del att definieras av hur väl de mänskliga rättigheterna skyddas nu.

Vi tror på Sveriges förmåga att möta krisen här och samtidigt inte glömma bort människor med sämre förutsättningar – i och utanför Sverige. Internationellt samarbete är vägen till en värld post corona där vi kan vara stolta över hur vi tillsammans mötte krisen utan att låta de mest utsatta ta den värsta smällen.

Artikeln är samordnad av plattformen Concord Sverige:

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Mariann Eriksson, generalsekreterare Plan International Sverige

Helena Thybell, generalsekreterare Rädda Barnen

Hanna Dahlström, kanslichef FIAN Sverige

Anna Stenvinkel, generalsekreterare Forum Syd

Khalil Zeidan, ordföranden Nordisk Hjälp

Erik Lysén, chef, Act Svenska kyrkan

Martin Nihlgård, generalsekreterare IM

Elin Liss, generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet

Frida Dunger Johnsson, verksamhetsledare Emmaus Stockholm

Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Kvinna till Kvinna

Malin Flemström, tf vd The Hunger Project

Anna Tibblin, generalsekreterare We Effect och Vi-skogen

Ingela Holmertz, generalsekreterare ActionAid Sverige

Stina Götbrink, generalsekreterare Hand in Hand

Martin Uggla, ordförande Östgruppen

Gerardo Lizano, kansliansvarig Praktisk Solidaritet

Niclas Lindgren, direktor PMU

Alexander Clemenson, generalsekreterare KFUM Sverige

Peter Brune, generalsekreterare War Child Sweden

Louise Lindfors, generalsekreterare Afrikagrupperna

Klas Sellström, verksamhetsledare Svalorna Latinamerika

Anders Malmstigen, generalsekreterare Svenska missionsrådet

Anna Ernestam, generalsekreterare SOS Barnbyar

Deidre Palacios, förbundsordförande RFSL

Johan Romare, tf generalsekreterare Diakonia

Mohamed Ibrahim, generalsekreterare Islamic Relief Sverige

Rosaline Marbinah, ordförande LSU – Sveriges ungdomsorganisationer

Annika Schabbauer, kanslichef Operation 1325

Judy McCallum, Executive Director Life & Peace Institute

Sofia Östmark, kanslichef Union to Union

Alice Blondel, kanslichef Swedwatch

Lars Arrhenius generalsekreterare Läkarmissionen

Ole von Uexkull, Executive Director, Right Livelihood-stiftelsen

Ulrika Strand, generalsekreterare Fonden för mänskliga rättigheter

Andreas Stefansson, generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén

Carolina Ehrnrooth, verksamhetsledare Svalorna Indien Bangladesh

Anna Widoff, vice ordförande Svenska Västsaharakommittén

Mot moderna hot hjälper inte kulor

Krisens effekter är ännu omöjliga att överblicka. Men krisens faser är lättare att få grepp om. En kris brukar nämligen delas in i fyra faser; chockfas, reaktionsfas, bearbetningsfas och nyorienteringsfas.

Faserna följer sällan i kronologisk ordning utan överlappar varandra. Just nu pendlar vi mellan chockfas och reaktionsfas. Men vetskapen om den bearbetningsfas och nyorienteringsfas som komma skall känns trösterik.

Det finns så många viktiga lärdomar att dra; ensam är inte stark, marknaden löser inte allt, den svenska välfärdsstaten är fantastisk, fakta och transparens är fullständigt ovärderligt.

Virus gör inte skillnad på människor, de känner inga gränser och tar heller inte politisk hänsyn.

I bearbetningsfasen kan den här krisen förhoppningsvis lära oss att se andra kriser. Ge oss mod att fortsätta agera. Möta klimatförändringarna som hotar hela vår planets framtid. Att ställa om ter sig inte längre lika svårt och ouppnåeligt.

Våga ifrågasätta det meningslösa med krig och konflikt som driver människor på flykt. Se de drygt 130 miljoner människor som är beroende av humanitär hjälp för sin överlevnad. Ofta som direkt konsekvens av väpnad konflikt. Påminna varandra om den internationella solidaritetens betydelse. Om nödvändigheten av humanitärt bistånd och nyttan med långsiktigt utvecklingssamarbete som skapar förutsättningar för en bättre framtid för människor runt om i hela världen och bygger motståndskraft inför nästa kris.

Använda insikten om att det var ett virus som fick hela vår värld att gunga och se det fullständigt absurda i att de samlade försvarsutgifterna ökar och att kärnvapenarsenalerna moderniseras. Låta vetskapen om den kapprustning som hotar väcka engagemanget för hela världens fred.

De utmaningar vi står inför – klimatförändringar, migration, pandemier – kan inte mötas med kulor.

Den nödvändiga nyorienteringen kräver helt andra satsningar. På fred och fattigdomsbekämpning. På grön teknik och stärkt välfärd. Och inte minst på solidaritet och globalt samarbete. Bättre försäkring mot framtida kriser finns inte.

Anna Sundström, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Krönikan publicerades 26/3 2020 i NSD.

Stor oro inför coronavirusets spridning i Sydafrikas kåkstäder

I Sydafrika finns över två miljoner hushåll i så kallade ”informal settlements” i storstäderna. De kan liknas vid kåkstäder, och består av egenbyggda hus av korrigerad plåt där människor bor extremt trångt och över generationsgränserna. Hittills har coronaviruset inte fått spridning i något liknande område globalt, men Beatie Hofmeyr, chef på Palmecentrets partnerorganisaton ETU (Education and Training Unit), tror att Sydafrika kommer bli det land där vi först får se de ödesdigra konsekvenserna av detta.

Organisationen understödjer nu myndigheter och beslutsfattare i arbetet mot corona, med särskilt fokus på insatser som skyddar de allra mest utsatta. Beatie menar att de nu jobbar mot klockan för att kunna säkerställa så mycket hygien och isolering som möjligt för dessa grupper.

– Läget är redan kritiskt eftersom fyra av nio regioner har svår torka. Det innebär att mängder av människor även blivit av med tillgång till rinnande vatten, något som ju är helt nödvändigt när vi behöver tvätta händerna noggrant 20 gånger om dagen, säger Beatie.

ETU samlar nu alla sina krafter för att se till att människor i fattiga områden får bättre förutsättningar att klara smittan. Exempelvis har de initierat ett arbete i att ställa om lokala skolor och hallar som nu stängt, till att bli provisoriska isoleringsboenden.

– Många som blir sjuka ska inte uppsöka sjukhuset, det är endast för de i kritiskt tillstånd. Men det är ändå otroligt viktigt att smittan inte sprider sig till resten av familjen man bor med. Om man uppvisar symptom och blir sjuk kan man istället vända sig till ett sådant center. Där blir man isolerad och får basal sjukvårdshjälp, berättar Beatie.

Hur situationen utvecklas i landet återstår bara att se. Det vi kan se är att den av ANC ledda regeringen nu valt att sätta in hårda restriktioner för att få kontroll över spridningen. Eller som Beatie uttrycket det:

– Strategin är att rädda människoliv före ekonomin. Eftersom vår ekonomi redan är svag kommer det bli ett hårt slag. Men utan dessa restriktioner skulle vår vårdapparat krascha direkt och till följd av det skulle många människoliv gå förlorade.

Läs mer om Palmecentrets arbete i Sydafrika här. Vill du stödja vårt arbete med ETU? Swisha din gåva till 123 240 60 72 eller bli månadsgivare här.

Bild: Marco Longari/TT

Nyhetsbrev