Världen befinner sig i kris. Behovet av ett bättre fungerande globalt samarbete är akut. Den nya internationella rapporten Spotlight on Global Multilateralism visar på vägar ut ur krisen.
Förberedelse inför FN-toppmöte
Rapporten är en del i arbetet med att förbereda FN-toppmötet Summit of the Future, som ska äga rum i september nästa år. FN:s generalsekreterare António Guterres har kallat till detta med syftet att åter få fart på samverkan mellan världens stater. Guterres har beskrivit mötet som avgörande för att utveckla det globala samarbetet kring de kritiska utmaningar som världen står inför. Bland civilsamhällets organisationer pågår nu aktiviteter för att påverka agendan inför Summit of the Future.
Avsnitt om gemensam säkerhet
Spotlight on Global Multilateralism har tagits fram av Global Policy Forum. Palmecentret har bidragit med en text om gemensam säkerhet. Den texten bygger på rapporten Common Security 2022.
Begreppet gemensam säkerhet etablerades 1982 av en internationell kommission ledd av Olof Palme. Grundtanken är att en nation inte kan uppnå säkerhet genom att hota omvärlden med fler och kraftigare kärnvapen. Ingen sida kan vinna ett fullständigt kärnvapenkrig, och problemet måste hanteras gemensamt. Samma tankesätt går att tillämpa även på andra globala utmaningar som till exempel klimatet och pandemier.
Common Security 2022 innehåller 25 stycken konkreta rekommendationer för hur vi skapar en säkrare och tryggare värld.
Fackligt perspektiv
Spotlight on Global Multilateralism innehåller även en text om det som kallas för A New Social Contract , som är den internationella fackföreningsrörelsens samlade förslag på hur världen kan skapa fler klimatvänliga jobb, uppfylla internationella åtaganden om arbetares rättigheter samt anständiga minimilöner och social trygghet för alla löntagare.
Andra inlägg i rapporten handlar om bland annat om behovet av stärkta mänskliga rättigheter för ungdomar och hur vi kan skapa en öppen, fri och säker digital framtid för alla människor på vår planet.
Läs rapporten Spotlight on Global Multilateralism:
Läs den nyligen lanserade slutrapporten från den av FN tillsatta High-Level Advisory Board on Effective Multilaterlism, under ledning av av Stefan Löfven och Ellen Johnson Sirleaf, från Liberia: Läs rapporten här!
Ett år av krig i Ukraina
Fortsätt att stödja folkrörelserna som organiserar hjälpen
Tack för ditt outröttliga stöd och gåvor till de politiska och fackliga kämparna i Ukraina. De ger inte upp. Fortsätt att stödja deras kamp för demokrati och fred. Swisha en gåva till 123 240 60 72. Märk gåvan med ”Ukraina”.
Följ med i några nedslag i Ivannas vardag under året som har gått:
Tidigt i mars: Flyglarm och ångest
Vår första intervju i början på mars fick hastigt avbrytas. Flyglarmet ljöd och Ivanna var tvungen att snabbt bege sig till skyddsrummet. Natten innan hade flyglarmet ljudit gång på gång.
– Det är hemskt. Jag kan inte sova eller slappna av. Igår gick larmet när jag åt middag. Jag tar lugnande mediciner för att dämpa stressen, berättar Ivanna då.
Under omständigheterna lägger det fackliga ungdomsnätverket allt traditionellt arbete åt sidan för att organisera nödhjälp. Ivanna fokuserar på att leda och hålla kontakten med fackligt aktiva unga och mobilisera hjälp och stöd.
När vi pratar med Ivanna har en hjälpsändning nyligen anlänt från Palmecentret och Kommunal. Den ska packas om och sändas ut till behövande runt om i Ukraina.
Vid det här laget har Ivanna återvänt till Kiev, efter att de ryska trupperna dragit sig tillbaka från huvudstadens omedelbara närhet. Hon har i viss mån lärt sig att leva med kriget. Ungdomsnätverket har växt och de har hittat rutiner för verksamheten. För facket handlar det inte längre bara om akuta åtgärder i en krigssituation.
– Även om det pågår krig i landet finns det människor som har problem på sina arbetsplatser och behöver stöd.
Samtidigt är de humanitära behoven fortfarande enorma. Bara i regionen Poltava finns det 130 000 flyktingar.
– Jag vet att vi kommer att vinna det här kriget. Men priset blir högt, med många döda och förstörd infrastruktur. Jag vill verkligen tacka alla i Sverige. Inte från något annat håll får vi lika mycket stöd, säger Ivanna vid intervjutillfället.
Ivanna Khrapko och kollegor med försändelser av hjälpmaterial. Foto: Privat.
Augusti: Sex månader av krig
Inför sexmånadersdagen sedan krigets start – och Ukrainas självständighetsdag – är det oroligt. Det ryktas om en rysk terrorbombning, och mycket riktigt genomförs en rysk robotattack mot staden Tjaplyne. Flera raketer träffar en järnvägsstation i staden, minst 25 personer dödas och ett tiotal skadas.
Men när vi pratar med Ivanna inför självständighetsdagen har hon så mycket att göra att hon inte har tid att vara rädd.
– I juli hade vi en träff för det fackliga nätverket. Vi pratade inte bara fackliga frågor utan också om oss själva och hur vi känner oss. En psykolog deltog och stöttade oss i hur vi kan organisera våra liv.
I vissa delar rullar livet på någorlunda normalt och Ivanna pluggar engelska vid sidan av det fackliga arbetet.
Deltagare på träff med det fackliga ungdomsnätverket. Foto: Privat
December: En jul i mörker
I december när vi pratar med Ivanna har hon just återvänt hem från staden Kherson, där hon ägnat några dagar åt att distribuera nödhjälp – under ständig beskjutning från ryskt artilleri.
Ivanna och hennes fackliga kollegor var där för att hjälpa medlemmar i facket med varma kläder, mat, madrasser, elgeneratorer och julklappar för barnen. Allt inhandlat med pengar från Palmecentrets insamling och från fackliga organisationer i världen som solidariskt ställer upp för Ukraina.
Vid det här laget är det tufft att hålla i gång det fackliga ungdomsnätverket. Krig, elavbrott och brist på varmvatten tar på krafterna.
– Vi har problem med att internet inte fungerar och mobilnätet delvis är förstört. Det är mycket svårare att hålla kontakten. Ärligt talat så är vi tröttkörda, men vi vet att vi förstås måste orka fortsätta, säger Ivanna vid intervjutillfället.
För ett år sedan, så väntade vi på kriget – väntade, anade, men ville inte riktigt tro att det skulle hända. Ville tro på fred och skiljedom, på att konflikter skulle kunna lösas i ett förhandlingsrum och inte på slagfältet.
Naivt, så här i efterhand. Särskilt om man följt Ryssland under Putin sedan han tog över makten. Han tog över efter 90-talets vilda år av förhoppningar om ett demokratiskt Ryssland, som saboterades av den pengahungriga sovjetiska nomenklaturan, den politiska överklassen som fördelade jobben mellan sig, och sedan när det blev möjligt landets naturtillgångar och produktionsmedel.
Putin röjde upp, tog tillbaka rikedomarna och delade ut egna förläningar. Från första början har hans styre präglats av ond bråd död och brutal likgiltighet för människoliv. När vi i dag förfasar oss över ”köttkvarnen” vid östfronten i Ukraina, mer än tusen ryska soldater dör där just nu per dag, så ska vi komma ihåg att det började med Kursk (ubåten som sjönk och som Putin ägnade en axelryckning) och Groznyj, de många som dog vid terrorattackerna i Beslan och på Dubrovkateatern i Moskva, anfallet på Georgien, ockupationen av Krym och invasionen i Donbas 2014.
Här följer Putin en gammal rysk tradition, människoliv har aldrig varit något värda i Ryssland. När ryssarna dör i tusental på slagfältet rycker man på axlarna och säger lakoniskt ”Vi är många.” Till och med när barn dör, finns det ett uttryck som säger ungefär ”men brudarna kan föda fler barn..”
I början av kriget skrev jag en artikel om Putin som innehöll en liknelse med Hitler. Nu är liknelsen vedertagen, inte minst efter den där hemska dagen då mördandet och tortyren under ockupationen av Kyjivförorten Bucha. Samma beteende från de ryska truppernas sida har sedan dokumenterats, om och om igen, på alla de orter som befriats från ockupanterna. Gravar, tortyrlokaler, traumatiserade ukrainare, berättar samma sak om och om igen, om den brutalitet som ryssarna visar. Om de ansträngningar man gör att utplåna det ukrainska. Ingen ska längre tala språket, läsa litteraturen, berätta den ukrainska historien. Målet är att Ukraina ska underkasta sig och bli en del av Ryssland. Om det så kräver folkmord.
Samma dag i april som skildringarna från Bucha präglade nyheterna, publicerade den statliga nyhetsbyrån Ria Novosti en artikel om den ”Ryska världen”. Artikeln menade att Ukraina var inget land, inte egentligen. Ukrainarna var inte ett folk. Ukrainska var inte ett språk. Ryssland hade rätt att ta vad som är ”deras”.
Ingen ska inbilla sig att ambitionen stannar vid Ukraina, lika litet som Hitler nöjde sig med Sudetenland, Österrike. Tjeckoslovakien och Polen. Putin och hans anhang i Moskva har stora ambitioner, och talar öppet i sin propaganda-tv om den ryska världen som ska sträcka sig från Portugal till Stilla havet. Det kan verka vara satir och en bisarrt skruvad världsbild, men de menar allvar. De ser sig överlägsna den europeiska demokratiska traditionen och kallar oss för dekadenta satanister. Metropoliten Kirill, den Moskvaortodoxa kyrkans ledare, har sagt att kriget handlar om rätten att förbjuda Pridedemonstrationer. Det skulle man kunna skratta åt men det är ett skrämmande exempel på hur den ryska propagandan utnyttjar en i deras ögon svag, försumbar grupp, för att få med sig det ryska folket i ett kulturkrig som utspelar sig i verkliga livet.
”Är det verkligen fred vi vill ha? Till varje tänkbart pris. Är vi alldeles säkra på det?” Så sjöng Imperiet.
Ja, vi vill förstås ha fred. Men inte till priset av ukrainare som blir ryska slavar. Inte till priset av att ryssarna får andrum att bygga upp sina stridskrafter och försöka igen. Hotet är reellt mot övriga ryska grannländer, som Ryssland inte heller egentligen accepterar som självständiga.
Men kärnvapnen då? Som rullas ut som hot med jämna mellanrum. Eller de inte särskilt subtila hoten mot ukrainska kärnkraftverk, med mera.
Vi kan inte låta dem skrämma oss till underkastelse. Då kommer den ryska terroriststaten snart med nya utpressningskrav. Ryssland är inte den stormakt de trodde sig vara (eller ville att vi skulle tro att de var). Deras armé står på korrupta lerfötter. Deras land är ett fängelse, som hade öppna portar några år på 90-talet, men som stängts igen för att inte invånarna ska fly. (Det gör de som kan ändå.)
Freden kommer. Ryssland kommer att tvingas lämna ukrainskt territorium, och DÅ är det dags att förhandla – om krigsskadestånd, om straff för krigsförbrytelser.
Och vi måste hålla ut och stödja Ukraina hela vägen.
Mindre bistånd till Palestina kräver mer politisk viljaVi bevittnar med bestörtning ett eskalerande våld i både Israel och Palestina. Våldet sker i en tid när den nya israeliska regeringen har fattat en rad beslut som slår hårt mot palestinierna och riskerar att underminera den israeliska demokratin: israelisk suveränitet ska gälla på Västbanken, vilket i praktiken innebär en annektering.
Bosättningarna ska fortsätta växa och incitamenten för israeler att flytta dit utökas. Ministern för nationell säkerhet har fått mandat att ge israeliska säkerhetsstyrkor ytterligare immunitet för våldshandlingar, medan våldet från bosättare tar sig alltmer brutala former utan att förövarna lagförs. Israeliska människorättsorganisationer riskerar att tystas genom en rad åtgärder. Exempelvis beskattning av anslag från ”utländska statliga enheter” med syfte att försvaga organisationerna ekonomiskt och begränsa deras verksamhet.
Biståndet gör skillnad
Samtidigt som omvärldens stöd till dem som kämpar för mänskliga rättigheter i Israel och Palestina är viktigare än någonsin, väljer Sveriges regering att kraftigt dra ned på biståndet till Palestina.
Att stora delar av det bistånd som är tänkt att främja områden som mänskliga rättigheter, demokrati, jämställdhet och ekonomisk utveckling nu uteblir får naturligtvis konsekvenser, inte minst för den palestinska civilbefolkningen. Då behöver regeringen stärka andra vägar för att ta sitt ansvar för att skydda folkrätten och främja utveckling i Palestina. Detta är principer som i decennier har värnats av svenska regeringar oavsett politisk färg.
Nu behövs en stark svensk röst mer än någonsin.
Lindrar symptomen
När vi tillsammans besökte Israel och Palestina i slutet av förra året såg vi vilken skillnad svenskt bistånd gör i människors liv.
Vi mötte palestinska civilsamhällesorganisationer som med hjälp av biståndet kan fostra framtida demokratiska ledare och utkräva ansvar från de egna makthavarna.
Vi fick också se hur svenskt bistånd bidrar till ökad jämställdhet och kvinnors ekonomiska egenmakt när vi besökte kvinnoledda jordbrukskooperativ på Västbanken. Samtidigt var det tydligt att biståndet främst lindrar symptomen av ockupationen och inte löser grundorsakerna.
Vi träffade också israeliska politiker och civilsamhällesrepresentanter som uttryckte stor oro för den negativa demokratiska utvecklingen i Israel. Utvecklingen gör fredlig dialog allt svårare.
Ockupationen hindrar utvecklingen
Den israeliska ockupationen utgör det främsta hindret för palestinsk utveckling. Biståndet är nödvändigt för att övervaka brott mot folkrätten, men måste också följas upp med att hålla den israeliska ockupationsmakten ansvarig. Samtidigt behöver Sverige fortsätta verka för att reformera det, om än kringskurna, palestinska självstyret och stå fast vid ambitionen att bidra till en tvåstatslösning där israeler och palestinier kan leva tryggt, demokratiskt och rättvist sida vid sida.
Därför uppmanar vi Sveriges regering att:
Ge ett starkt politiskt och ekonomiskt stöd till palestinska och israeliska människorättsorganisationer.
Använda EU-ordförandeskapet för att tillsammans med andra EU-länder, ställa krav på att folkrätten respekteras av alla parter och att Israel, i egenskap av ockupationsmakt, hålls ansvarigt för sina skyldigheter under internationell humanitär rätt. Den skyldigheten innebär att sörja för civilbefolkningens välmående och säkerhet.
Uppmana Palestinska myndigheten att hålla val, trots hindren för att genomföra val i östra Jerusalem.
Anna Johansson, Generalsekreterare Amnesty International Sverige
Anna Sundström, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Anna Tibblin, Generalsekreterare Vi-skogen och We effect
Erik Lysén, chef Act Svenska Kyrkan
Petra Tötterman Andorff, Generalsekreterare Kvinna till Kvinna och ordförande för biståndsnätverket Concord Sverige.
”I Ukraina har inte längre alla familjer ett hem att fira jul i”
Det har varit en minst sagt dålig början på dagen för Ivanna Khrapko. Hon har just återvänt hem från staden Kherson, där hon ägnat några dagar åt att distribuera nödhjälp, under ständig beskjutning från ryskt artilleri. Nu skulle det bli en lugn morgon hemma i Kiev. Men tidigt på morgonen utsattes hennes vanligtvis fridfulla bostadsområde för en drönarattack.
– Vårt luftförsvar lyckades skjuta ner alla drönarna, men det var obehagligt att se attacken från fönstren i lägenheten. Jag vaknade halv sex på morgonen av explosionerna. När det var över gick jag till jobbet, utan att ha duschat, eftersom det inte fanns någon elektricitet eller varmvatten, säger Ivanna Khrapko.
Barnen drabbas hårdast
Kherson är den stad i söder som de ryska styrkorna dragit sig tillbaka från. Men även om ockupationen är över är förhållandena i staden mycket svåra. De ryska styrkorna finns på andra sidan floden varifrån de hela tiden skjuter med artilleri.
Ivanna och hennes fackliga kollegor var där för att hjälpa medlemmar i facket med varma kläder, mat, madrasser, elgeneratorer och julklappar för barnen. Allt inhandlat med pengar som den svenska arbetarrörelsen och privatpersoner skänkt via Palmecentrets Ukrainainsamling och pengar från fackliga organisationer i världen som solidariskt ställer upp för Ukraina.
– Det är värst för barnen. De ser ut som vilka barn som helst, men de har varit med om hemska saker. Nästa år vill vi starta projekt för att arbeta med barns mentala hälsa, säger Ivanna Khrapko.
”Vi måste orka fortsätta”
När kriget bröt ut var Ivanna Khrapko aktiv i facket för de anställda på järnvägen, och dessutom nyvald ordförande för ett fackligt ungdomsnätverk. I dessa egenskaper har hon varit tvungen att växa både som människa och fackligt aktiv. Kontakterna med den internationella fackföreningsrörelsen har bland annat fört henne till världsfacket ITUC:s kongress i Australien och snart reser hon till Sverige för att planera verksamheter med svensk fackföreningsrörelse.
Frågan man ställer sig är förstås om aktivisterna inom facket kommer att orka fortsätta kämpa. Krig, elavbrott, brist på varmvatten tar på krafterna och gör det svårare att hålla igång nätverket.
– Vi har problem med att internet inte fungerar och mobilnätet delvis är förstört. Det är mycket svårare att hålla kontakten. Och så lever alla med att det från och till inte finns värme och varmvatten. Ärligt talat så är vi tröttkörda, men vi vet att vi förstås att vi måste orka fortsätta, säger Ivanna Khrapko.
– Jag hoppas att ni i Sverige när ni nu ska fira jul med era familjer, i varma upplysta rum, kommer ihåg att i Ukraina får många fira jul i mörkret, om man ens har ett hem kvar. Andra tillbringar julen vid fronten. Och att ni förstås fortsätter att stödja.
Valet stod mellan två premiärministerkandidater. På ena sidan den sittande regeringskoalitionen ledd av Yair Lapid som innehöll allt från hårdför höger till arabiska partier och socialdemokrater som förenats i en enda sak, nämligen att hålla makten från dem som nu vunnit valet. På andra sidan, Benjamin Netanyahu som lät göra sin comeback allierad med högerextremisterna Bezalel Smotrich och Itamar Ben-Gvir. De senare är ökända för sina homofoba, hatiska och rasistiska uttalanden och ageranden.
Den strömning i israelisk politik som på 90-talet var ett marginalfenomen, med förgrundsfigurer som Itamar Ben-Gvir, bildar i dag regering. Det var längesen arbetarpartiet och den israeliska socialdemokratin utgjorde den huvudsakliga motkraften mot Netanyahu och mot den israeliska högersionismen. Den långsiktiga trenden är att israeler generellt ser sig som mer religiösa och mer höger än förr. Statsvetare menar att judisk överhöghet är viktigare än demokrati och lika rättigheter. Årets val har också handlat om vad Israel ska vara.
Oro för framtiden och tvåstatslösningen
Trots den långsiktiga trendenhögerut, var det inte givet att Netanyahu skulle vinna. Meretz och arabiska partiet Balad hamnade både under spärren och deras röster förlorades. Zehava Galon, partiledare för Meretz, understryker att rörelsen för mänskliga rättigheter, mot ockupationen och för social jämlikhet finns kvar även om 3 800 röster saknades för att klara spärren.
Hon är orolig för framtiden.
– Netanyahu och extremhögerlägret har förklarat krig mot demokratin och alla som inte vill underkasta sig judisk överhöghet. Lokala och internationella krafter måste göra gemensam sak mot denna politik.
Tehila Wenger är biträdande chef på Genèveinitiativet, en organisation som arbetar för en hållbar tvåstatslösning tillsammans med palestinska fredsorganisationer. Hon menar också att lokala och internationella krafter har ett ansvar.
– Den nya regeringens första månader blir en avgörande dragkamp där de mest hårdföra kommer trycka på för utbyggnad av bosättningar och annektering. De mindre dogmatiska aktörerna kommer noggrant följa omvärldens reaktioner för att försöka moderera de farligaste förslagen.
Fr.v. Zehava Galon, partiledare för socialdemokratiska Meretz (foto: Ronen Akerman) och Tehila Wenger, biträdande chef på Genèveinitiativet (foto: privat).
Tehila menar att fredsrörelsens uppgift blir att också få ”moderata” israeler att förstå att en ”status quo”-situation inte är hållbar och få dem att välja:
– Israel måste välja mellan den nya regeringspolitiken eller en tvåstatslösning och ett slut på konflikten.
Palestinier riskerar att drabbas av ökad rättslöshet
Palestinier som lever under ockupation riskerar att drabbas av en ökad rättslöshet och ett ännu starkare statligt stöd till den aggressiva bosättarrörelse som redan nu drabbar dem. Samtidigt som 2022 redan varit det blodigaste året sedan 2016 för palestinier och även den förra regeringen terrorstämplade legitima människorättsorganisationer.
Den palestinska läkarenoch politikern Mustafa Barghouti pekar på att den nu farliga situationen har en historia:
– Omvärlden har ett ansvar för utvecklingen också i Israel som undsluppit ansvar för sina brott mot folkrätten.
Kateryna Izmailova arbetar inom Ukrainas järnvägsbolag och är ordförande i ungdomsrådet i de järnvägsanställdas fackförbund. Det ger henne möjlighet att bidra till att den svenska arbetarrörelsens stöd når de som bäst behöver det.
– Tack vare stödet från Palmecentret har vi kunnat sätta ihop paket med nödhjälp som vi skickat med järnväg till behövande runt om i landet. Vi har också köpt en generator så vi får ström till en järnvägsvagn som gjorts om till en mobil klinik. Den används för att transportera sårade soldater, och även järnvägsanställda som sårats under transporterna. Senast köpte vi vitaminer till de järnvägsanställdas barn, berättar Kateryna Izamilova.
Nöden är fortsatt stor
– Nu riktar vi in oss på att stödja soldaterna så att de kan klara vintern. De behöver varma kläder, filtar, gasolbrännare med mera. Pengarna från Palmecentret är nästan slut, så vi litar till andra finansiärer och att järnvägsbolagets anställda är med och bidrar.
I Kiev känner människor åter stor oro. Efter en tids lugn attackerar Ryssland nu med drönare. Elektriciteten och vattenförsörjningen slås ut i långa perioder. För Katerynas del innebär det att hissen i det höghus hon bor inte fungerar och hon måste gå 14 trappor. När hon väl är hemma så kan hon inte laga mat, eftersom det inte finns ström till spisen.
Hoppas på mer stöd
– För egen del känner jag mig rädd från och till, men jag har vänner omkring mig som ger mig stöd. Kontakten med Palmecentret och andra som stöder oss gör att jag känner att det finns de som vakar över mig. Jag vet var jag kan be om hjälp om det behövs.
Människor i Kiev samlas på restauranger och caféer, inte bara för att ha det trevligt. Utan av nödvändighet. Kan man inte laga mat hemma får man gå ut och äta. Caféerna har dessutom ofta elgeneratorer så där kan man ladda sin telefon och få tillgång till wifi och därmed hålla kontakten med nära och kära.
– Vi hoppas förstås på ytterligare stöd från Palmecentret och Palmecentrets medlemsorganisationer. Tyvärr så är behoven stora. Vi vet också att Palmecentret gör en viktig insats för att sprida information om den situation vi befinner oss i.
Kateryna arbetar inom Ukrainas järnvägsbolag och är ordförande i ungdomsrådet för järnvägsanställdas fackförbund.
STÖD FOLKRÖRELSERNA I KAMPEN MOT NÖD OCH KRIG:
Att försvara det fria ordet under krig
Yttrandefrihet och pressfrihet får av säkerhetsskäl ofta stryka på foten i krig. Samtidigt är det också värden som Rysslands anfallskrig mot Ukraina handlar om – rätten att skriva, rätten att kritisera makten.
I ett samtal mellan Andrej Kurkov, ordförande i ukrainska PEN-klubben, och Inga Näslund från Olof Palmes Internationella Center, får vi höra om författares och journalisters villkor under brinnande krig.
Andrej Kurkov är en ukrainsk författare, född 1961, normalt bosatt i Kiev, men befinner sig för tillfället i Lviv. Sedan 2018 är han ordförande för ukrainska PEN. Kurkov skriver även barnböcker, så samtalet kommer också att handla om barns rätt till berättelser och hur barnen i Ukraina kan läka efter kriget.
Med:
Andrej Kurkov, författare och ordförande för ukrainska PEN.
Moderator:
Inga Näslund, Olof Palmes internationella center
Tid: Lördag 24 sep, kl. 15.00-15.30. Scen: Globala Torgets studio, H-hallen, plan 1 på Bokmässan. Arrangör: Olof Palmes Internationella Center
Globala Torget på Bokmässan i Göteborg är platsen där samtida litteratur möter aktuella världshändelser. Årets teman är Real CrimeTime (tillsammans löser vi världens värst brott!), Klimatkrisen, Sydafrika och Röster från Ukraina. Delta på plats på mässan eller följ programmet live på Facebook eller Globala Torgets hemsida.
Samtalet arrangeras av ABF Stockholm och Olof Palmes Internationella Center
OM VÄLJARNAS VALSTUDIO:
Inför valet 2022 öppnar ABF Stockholm en valstudio för att tillsammans med relevanta aktörer diskutera de mest brännande ämnena.
Live på Facebook 6 – 8 september från deras studio i ABF Huset. Välkommen att delta, kommentera och engagera dig inför valet!
Presidenten som vill ha fred i Colombia
Det framstår som en nästan omöjlig uppgift. Men aldrig tidigare har förutsättningarna varit så goda. Både ELN-gerillan och den paramilitära gruppen Clan del Golfo har signalerat att man vill sätta sig vid förhandlingsbordet med den nya regeringen. Sedan valsegern 19 juni har Petro ägnat stor kraft åt att lägga grunden till den så kallade ”Stora nationella överenskommelsen” och har samtalat med i stort sett alla politiska aktörer, inklusive ärkerivalen före detta president Alvaro Uribe, motståndaren i valet Rodolfo Hernandez och det konservativa partiet. I dag har han stöd av en bred majoritet i kongressen. Så även om fredsprocessen blir svår så har stora hinder undanröjts.
En historisk koalition
Men vägen hit var knappast spikrak. Det var inte länge sedan som den Historiska Pakten, den koalition som står bakom Petro, började ta form på riktigt. När Palmecentret 2018 började samarbeta med de partier som i dag ingår i den Historiska Pakten fanns knappt något samarbete alls. De flesta rådgivare och aktörer från de olika partierna i Colombia som sedan har deltagit i Palmecentrets program kände inte varandra i starten. Men i dag är banden starka och samarbetet tätt. Många har fått ledande positioner och har valts till guvernörer, senatorer och ministrar. Tillsammans har vi bidragit till att ta fram underlaget till stora delar av regeringsprogrammet och samlat pakten för flera strategiska beslut. Ett sådant var att gå till kongressval med en sluten och varvad lista, som till slut gjorde att paktens bänk blev senatens största och starkt bidrog till att den kvinnliga representationen i senaten ökade från 20 till hela 30 procent.
Högerpopulistiskt motstånd
Kongressvalet blev startskottet för den Historiska Paktens presidentvalrörelse. Valrörelsen baserades på en ”kärlekens politik” och att människor ska kunna ”leva gott”, med en vision om att Colombia ska bli ”Livets globala stormakt”. Kampanjen andades optimism och mätningarna såg bra ut. Fram tills några veckor före första valomgången då Tiktok-kungen och Trumpkopian, Rodolfo Hernandez, plötsligt började öka snabbt i popularitet, med en skicklig högerpopulistisk kampanj.
Petro fick endast 40 procent i första omgången. Hernandez fick 28 procent och den traditionella högerkandidaten Federico Gutierrez 24 procent. Det såg mörkt ut. Petro skulle behöva 2,5 miljoner röster till. Men precis som i det chilenska valet, där Boric ställdes mot extremhögerkandidaten Kast, så väckte risken för att Hernandez skulle bli president många nya väljare att gå till valurnorna. Till slut lyckades Petro mobilisera ytterligare 2,7 miljoner och vann med 50,4 procent.
En regering för fred och demokrati
När Petro till slut svurits in på söndagen, beordrade han först att Simón Bolívars svärd skulle hämtas och ceremonin pausades. Bolívar och svärdet symboliserar landets befrielse från spanjorerna, men också kampen för rättvisa. 1974 stals det av ingen mindre än M-19 och lämnades inte tillbaka förrän 1990 då dåvarande fredsprocess inleddes. Avgående president Duque hade dagen före dessutom avslagit begäran om att visa svärdet under ceremonin. När det till slut bars upp på scenen var den spanske kungen den enda statschefen som inte ställde sig upp.
Så dramaturgin låg på topp när till slut Petro inledde sitt installationstal och talade om hur Colombia nu får sin andra chans efter sex årtionden av väpnad konflikt. Hur den nya livets och fredens regering kommer att prioritera freden, dialogen och demokratin. Hur jämlikhet kan bli möjligt genom produktion, arbete och kunskap. Hur ”vi blir lika när den som har mer betalar skatt med vilja och stolthet, utifrån vetskapen om att det kommer att hjälpa en pojke, flicka eller kvinna att växa hälsosamt, att tänka, att leva fullt ut och ge näring och utbildning åt hjärna och själ”.
Det låter förvisso bekant här hemma. I Latinamerika är det emellertid alltför sällsynt och därför så hoppingivande för framtiden i Colombia.
Möjligt slut på 60 år av konflikt
Våldsamma väpnade konflikter som lett till enorm fattigdom och ojämlikhet är delar av facit till varför vänstern kunnat nå framgång och det nu finns bättre förutsättningar än på länge för fred, tillväxt och välfärd.
Colombias inre väpnade konflikt har pågått i över 60 år. I botten ligger den 150-åriga våldsamma maktkampen mellan det liberala och konservativa partiet, som senare övergick till maktuppdelning i den så kallade Nationella Fronten.
I spåren av våld, orättvis fördelning av land och brist på politiskt utrymme för andra aktörer, växte först vänstergerillorna fram och sedan de högerextrema paramilitära grupperna.
Konflikten eskalerade, inramat av kalla kriget, den kubanska revolutionen och USAs nationella säkerhetsdoktrin.
Konflikten blandades med organiserad brottslighet
Kokainproduktionens uppsving gav ytterligare näring åt konflikten och stärkte de olika väpnade gruppernas militära kapacitet. Konflikten blandades med annan organiserad brottslighet och brottssyndikatens inflytande över politiken ökade.
Delar av facit beskrevs av Sanningskommissionens (CEV) rapport från juni i år. Mellan 1985 och 2016 mördades 450 664 personer, åtta miljoner tvångsförflyttades och 50 000 kidnappades. De allra flesta är civila offer för brott begångna av paramilitär, Farc och statliga aktörer.
Bakom sifforna döljer sig en grotesk verklighet, trots att landet formellt sett har varit en demokrati. Som exempelvis den nästan totala utrotningen av partiet Union Patriótica under 80- och 90-talet. Eller när militären mördade tusentals civila som sedan framställdes som kombattanter som hade dött i strid, så kallade falsos-positivos. Allt för att Uriberegeringen (2002–2010) skulle framstå som effektiv i kampen mot terrorismen.
Fredsavtalet stoppade inte våldet
Fredsavtalet från 2016 var en viktig milstolpe, men fick inte slut på våldet. 2021 registrerades 996 aggressioner mot sociala ledare och MR-försvarare, varav 139 mord, 665 hot och 93 attentat. I år har 102 sociala ledare och 26 undertecknare (ex-Farc) av fredsavtalet mördats. Totalt har 337 undertecknare mördats sedan 2016.
Konflikten har lamslagit landet i många år. Den har bidragit till den utbredda fattigdomen och gjort Colombia till ett av världens mest ojämlika länder.
Politiskt har det saknats vilja. Högerns kampanj mot fredsavtalet 2016 och den avgående presidenten Ivan Duques kontinuerliga försök att försvaga eller fördröja implementeringen, är tydliga exempel.
Petros regering präglad av stora utmaningar och goda förutsättningar
Att fortsätta implementera fredsprocessen, demobilisera den återstående gerillan och paramilitära grupperna, ge kokaodlarna alternativ att leva av och få slut på de oräkneliga våldsamma konflikter som fortfarande pågår, är några av de närmast omöjliga utmaningar som ligger framför Petros regering.
Men aldrig tidigare har förutsättningarna varit så goda och den politiska viljan så stark. I det ligger en enorm potential, inte bara för Colombia utan hela regionen och världen, om fred, minskad narkotikaproduktion, stabilitet, tillväxt och välfärd får utvecklas i rätt riktning.
