Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Sverige hade en ledande roll i kampen mot apartheid i Sydafrika – både det officiella Sverige och en bred folkrörelse engagerade sig mot det rasistiska styret, medan regeringar i många andra länder valde att blunda för förtrycket. Men vad lärde vi oss? Hur fortsätter vi att samverkan mellan Sverige och Sydafrika? Ett samtal mellan de som var med då, och som fortsätter engagera sig.

Medverkande:
Lindiwe Mabuza, poet och ANC:s representant i Sverige under apartheidtiden
Tomas Ledin, välkänd sångare som engagerade sig mot apartheid och bland annat var med organiserade den stora ANC-galan
Sanna Eliasson, Sydafrikahandläggare på Olof Palmes Internationella Center
Samtalsledare Anna Sundström

Samtalet förs på engelska

De må heta Putin, Xi Jinping, Erdogan, Duterte eller Trump. Alla sätter sig över de demokratiska spelreglerna, struntar i att hålla sig till sanningen och angriper fri media. En del fängslar och tystar sina politiska motståndare. Genom rasism, främlingsfientlighet eller extrem nationalism ställer de grupper mot varandra, och saboterar det internationella samarbetet.

Varför styrs allt fler länder av auktoritära ledare? Varför går demokratin i världen bakåt? Vilka är motkrafterna mot denna utveckling och hur kan vi bäst stödja de som kämpar emot.

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center och Mats Wingborg, frilansare och författare till rapporten Varning! Frihet i fara – en rapport om de auktoritära ledarna samtalar om vart demokratin är på väg med Palmecentrets Björn Lindh.

Det Belarusiska folket har rest sig mot förtrycket. Diktatorn Lukashenka har hittills svarat med chockgranater, fängslanden och tvångsutvisningar av politiska ledare. Presidentvalets vinnare Svetlana Tichanouskaya, i exil i Litauen, är redo att ta över makten och arrangera nya val. Men än finns det inga tecken på att Lukashenka tänker vika ner sig. Vad händer just nu? Hur kommer det att gå?

Alesia Rudnik från Sveriges belarusier arbetar nu i Coordination Council in Warsaw och deltar i seminariet på videolänk. I studion finns Inga Näslund, Belarushandläggare på Palmcentret. Martin Ängeby, generalsekreterare för Silc, modererar diskussionen.

– Jag hoppas kunna återvända till Belarus så snart som möjligt, säger Volha Kavalkova, när jag träffar henne på hotellet i Gamla Stan. Hon är i Stockholm för att träffa utrikesminister Ann Linde, riksdagsledamöter, press och representanter för svenska civilsamhället. Budskapet är tydligt; Alexander Lukasjenka är en illegitim ledare.

Volha Kavalkova är medlem i oppositionens koordinationsråd och ombud för Svjatlana Tsichanouskaja, som av den samlade oppositionen ses som valets verkliga vinnare.

I slutet av augusti greps Volha på en fabrik i Minsk i samband ett möte med de strejkande arbetarna. Många känner igen henne från bilden som kablades ut i samband med rättegången där Volha med ett leende i förhörburen formerar händerna till ett hjärta. Efter att ha avtjänat ett kortare fängelsestraff för att ha arrangerat allmän sammankomst utan tillstånd tvingades hon att lämna landet och bor nu, som hon själv säger, ”ingenstans”.

– Vi som är på utsidan reser runt i Europa och framför den demokratiska oppositionens krav. Men de som verkligen behöver omvärldens stöd är de som fortfarande är kvar i landet. Den förföljelse de utsätts för visar att koordinationsrådet ses som ett verkligt hot av Lukasjenkas regim.

Hoten och fängslanden fortsätter

Koordinationsrådet bildades efter presidentvalet den 9 augusti, med syfte att inleda en dialog med regimen. Men dialog har Lukasjenko tydligt visat att han inte är intresserad av. Av de sju medlemmar som ingår i koordinationsrådets presidium har flera tvingats lämna landet medan andra har fängslats. När nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj utsattes hotades i sitt hem för någon vecka sedan kunde ett gripande förhindras tack vare rådigt ingripande från utländska ambassader i landet.

– Som politiker känner jag storinspiration av det gensvar vi fått, säger Kavalkova. Vi har 10 000-tals medlemmar. Alla kan vara med. Det finns ingen ideologisk strid inom rörelsen. Det är inte tid för det nu. Den ideologiska debatten får vi ta senare nu är fokus att göra oss av med diktaturen.

Tre politiska krav

Koordinationsrådets tre politiska krav har fått ett enormt gensvar och i en dryg månad har människor demonstrerat till stöd för kraven om att de politiska fångarna ska släppas, att den pågående repressionen måste upphöra och de ansvariga för övergreppen ställas till svars och att nya demokratiska val måste hållas.

Den 5:e november är Lukasjenkas mandatperiod formellt slut. Innan dess måste omvärlden förklara honom illegitim som landets ledare genom att erkänna Svjatlana Tsichanouskaja och koordinationsrådet som representanter för det belarusiska folket fram tills nya demokratiska val kan hållas. Litauen visar vägen men många länder tvekar. Vad är ni rädda för?, frågar Volha. Det belarusiska folket är inte rädda. Då borde ni inte vara det heller.

I över en månad har gatorna i Belarus fyllts av människor som fått nog. Nog av Lukasjenka, nog av repression, nog av maktens dövhet inför folkets röst. Av människor som vill ha frihet och möjlighet att påverka sin egen och landets framtid.

Sedan slutet av 1990-talet har den svenska arbetarrörelsen samarbetat med demokratiska krafter i landet. Genom stöd till den fria fackföreningsrörelsen, genom folkbildningsinsatser, genom erfarenhetsutbyten med politiska systerpartier. Redan år 2000 manade vi omvärlden att reagera mot Alexander Lukasjenkas auktoritära regim i kampanjen StopLuka.nu. Omvärlden har reagerat med sanktioner, försökt att påverka genom både dialog och frysta relationer men diktatorns grepp om landet och folket har bara hårdnat. Oförtröttligt har vi och andra, både svenska och internationella civilsamhällesorganisationer arbetat vidare. I visshet om att människors längtan efter frihet till sist kommer att segra.

Den fredliga folkliga resning vi nu bevittnar är fantastisk. Den visar att förändring är möjlig. Och att längtan efter frihet är så stark att ingen diktator kan sova gott om natten. En ledare som barrikaderar sig mot sitt eget folk kan knappast överleva på sikt. V ibevittnar troligen början på slutet för Lukasjenka men vägen dit blir knappast enkel. Oavsett hur det slutar finns ett Belarus före och ett efter den nionde augusti 2020.

Med avsky har vi bevittnat övervåld och orättfärdiga arresteringar. Omvärldens fördömanden har varit tydliga. Men nu måste trycket på Lukasjenka öka. Genom riktade sanktioner, men det räcker inte. Sverige och EU bör utöka stödet till oppositionen, civilsamhället och den fria fackföreningsrörelsen. Stärk samarbetet med landets universitet, ge fler studenter möjlighet att studera i Europa. Främja kultursamarbete och ge människor möjlighet att resa visumfritt till EU. Vi måste visa det belarusiska folket vårt stöd – i både ord och handling.

Demokrati tar lång tid att vinna. Men ännu längre tid att bygga. Vårt stöd behövs idag, imorgon men också under lång tid framöver. Det belarusiska folkets resning visar att förändring är möjlig men också betydelsen av långsiktighet och tillförsikt i utvecklingssamarbetet. Demokratins frö har slagit rot i Belarus – det är omvärldens skyldighet att ge den förutsättningar att växa.

Debattinlägget publicerades 10/9 på Dagens Arena.

Idag vet vi att covid-19 har utlöst den värsta ekonomiska krisen i modern tid, och att de som hade det sämst redan innan pandemin – drabbas hårdast. Av två miljarder arbetare i den informella ekonomin stod många, från en dag till en annan, utan levebröd när samhällen stängdes ner.

I Afrika söder om Sahara riskerar 426 barn att dö varje dag resten av året på grund av matbrist som förvärrats av pandemin. I ansträngda sjukvårdssystem blir vård till våldtagna flickor, mödravård och vaccin mot dödliga barnsjukdomar bortprioriterat.

Det här är krisåret då det enligt FN hade behövts fyra gånger mer internationellt bistånd i världen för att möta pandemins katastrofala konsekvenser för människor i fattigdom. Detta samtidigt som ekonomin går dåligt även i höginkomstländerna, vilket riskerar att leda till minskat internationellt stöd.

De ekonomiska behoven i Sverige är stora och de personliga tragedierna i pandemin många. Här finns samhällsproblem som kräver mer resurser. Dem måste vi klara av att ta oss an.

Samtidigt är en värld med större ojämlikhet, mer hunger och konflikter en osäkrare värld för oss alla. Internationellt bistånd är inte ensamt lösningen, många olika resurser kommer att krävas för en hållbar återhämtning. Men bistånd är ett avgörande bidrag till att långsiktigt bygga upp samhällen med fungerande institutioner, tillgång till mat, utbildning och sjukvård.

Det finns de som vill ta från det internationella biståndet för att täcka ökade kostnader i Sverige. Men vi som är ett av världens rikaste länder bör alltid kunna avsätta en hundradel av BNI till de som har det sämre. En minskning skulle dessutom bryta mot riksdagens åtagande om biståndets nivå. Om Sverige minskar sin insats är det stor risk att andra länder följer efter. Vi sätter i sådana fall en negativ trend som kommer att allvarligt hota världens möjligheter att bekämpa fattigdomen.

Ska vi inte göra tvärtom istället? Kan vi få blicka tillbaka på krisen och vara stolta över att vi orkade och förmådde hjälpa andra även när det blåste kallt? Att vi sa ”nu är det tufft för oss, men oändligt mycket svårare för andra”. Att vi visste att Sveriges internationella engagemang inspirerar och ökar hoppet om en hållbar framtid för alla efter coronakrisen.

Låt dina folkvalda som är tillbaka i riksdagen den här veckan veta att du är stolt över ett Sverige som inte lämnar de svagaste i sticket. Ett Sverige som fortsätter att vara en stark röst för en mer jämlik och hållbar värld.

Anna Sundström, Palmecentrets generalsekreterare med 40 andra organisationer representerade av Concord.

Tiden går som bekant fort. Efter sommaren började ”plötsligt” min äldsta son högstadiet. Terminen i nya skolan sparkades igång med projektet ”Framtidens stad”. Med fantasi och kreativitet ska eleverna under läsåret bygga framtidens hållbara stad. Med hjälp av spelet Minecraft blir sedan staden ”verklighet”.

Men projektet handlar lika mycket om att lära eleverna att de kan påverka utvecklingen. Att deras val och agerande gör skillnad.

Föreställa oss framtiden borde vi vuxna göra oftare. Låta fantasin och kreativiteten flöda, våga drömma och utmana invanda tankemönster. Studier visar nämligen att tankens kraft är så stark att den faktiskt hjälper oss att förverkliga våra mål och drömmar. Inte minst när målen ter sig ouppnåeliga.

Mänskligheten står just nu inför sin största kris någonsin. De pågående miljö- och klimatförändringarna hotar vår existens. Vi talar om den nödvändiga omställningen men har svårt att föreställa oss den. Tvivlar kanske på om det ens är möjligt.

En hållbar värld är ingen utopi men kräver nytänkande, kreativitet och tilltro. Författaren och aktivisten Naomi Klein har sagt ”att fantasin är det enda vi har kvar som är – eller kan vara – radikalt nog att ta oss igenom den här krisen, förutsatt att den åtföljs av mod och handling”. Politiken har varken levererat tillräckligt visionära samhällslösningar, eller modet att genomföra dem. Bara genom att släppa lös kreativitet och innovation och sedan vara modiga nog att förverkliga de nya idéerna kan vi möta den kris vi står inför, menar Klein.

Redan vid den första miljökonferensen i Stockholm i juni 1972 sa Olof Palme i sitt öppningstal: ”Jag är övertygad om att vi kan finna lösningar, men det är absolut nödvändigt att vi samarbetar internationellt. Det är verkligen mycket, mycket bråttom. Lösningar kommer att kräva långtgående förändringar i attityder och samhällsorganisation.”

Snart 50 år senare kan vi konstatera att nödvändiga förändringar uteblivit och att tiden nu är än mer knapp. FN:s klimatpanel slår fast att vi behöver ”snabba, långtgående och ojämförliga förändringar i alla aspekter av samhället” för att stoppa den globala uppvärmningen. För att kunna föreställa oss dessa samhällsförändringar behöver vi släppa loss fantasin.

Arbetarrörelsen behöver mobilisera all vår kraft för att bidra i kampen mot miljö- och klimatförstörelsen.

Hur ser vår globala gröna framtidsdröm ut? Det är kärnan i vårt politiska projekt. Släpp lös kreativiteten och modet att agera. Vår gemensamma framtid hänger på det.

Krönikan publicerades 8/9 2020 i Aktuellt i Politiken.

Globala Torget är platsen som sätter fokus på globala utmaningar, internationell litteratur, lokala initiativ. Under fyra dagar, sista helgen i september öppnar det digitala Globala Torget som en myllrande mötesplats med säkert avstånd, för demokrati, mänskliga rättigheter och en rättvis hållbar global utveckling. Möt författare, politiker, civilsamhällets organisationer, myndigheter och andra som arbetar för en bättre värld. Globala Torget är en del av Bokmässan och hölls den 24 september till den 27 september 2020.

Globala Torget har under sin nittonåriga livstid utvecklats till en viktig mötesplats för civila samhället, myndigheter med flera kring globala utvecklingsfrågor. Under 2020 var det vi på Palmecentret som ansvarar för Globala Torget – för första gången som digital lösning.

Samtliga samtal och seminarier finns nu att se på Globala Torgets YouTube.

– Jag kände inspiration, mötte stort hopp men också oro, säger Lina Jäderberg.

Lina Jäderberg arbetar som ombudsman i ABF Västra Hälsingland, som genom Palmecentret, och tillsammans med ABF Gästrikebygden och SSU-distriktet i Gävleborg, samarbetar med en organisation i Belarus som passande nog har namnet ABF. Förra helgen hade ABF i Belarus sitt femte årsmöte.

–Det var inspirerande att se hur ABF:arna i Belarus nu omsätter i praktiken det vi tillsammans pratat om under alla år. Vi har pratat om ledarskap, om mötesteknik och att man ska lyssna till andras åsikter och inte bara hävda sin ståndpunkt, säger Lina Jäderberg.

Hopp och framtidstro

– Alla i ABF Belarus var otroligt hoppfulla. För dem fanns inget annat än att Lukasjenko kommer att försvinna. Samtidigt fanns en oro, inte så mycket för vad regimen och Putin kan tänkas göra, utan för vilket samhälle som Belarus kan komma att bli i framtiden. Kommer det att bli ett demokratiskt land där alla får vara med och bestämma.

I Sverige består ABF av ett antal medlemsorganisationer, men i Belarus kan man bli individuell medlem i ABF. För de som råkat illa ut i kampen mot diktaturen kan stödet från andra medlemmar i organisationen vara livsviktigt. En kille som gripits av myndigheterna vittnade under årsmötet om hur ABF:are över hela landet gett sig ut och letat i listor över gripna för att ta reda på var han befann sig.

Starka möten och krafter

Lina Jäderberg reste med ytterligare en kollega från ABF. På flygplatsen blev de bryskt förhörda och allt bagage genomsöktes noga. Men väl inne i huvudstaden Minsk var allt lugnt och stilla till dessa att kravallpoliser började dyka upp, och snart kom också människor som demonstrerade.

–Det finns ingen egentlig organisation. Människor bara dyker upp. Men demonstrationerna är fredliga, människor sjunger, berättar Lina Jäderberg.

I demonstrationstågen eller på möten bryr sig ingen om corona. Dels är fallen få i Belarus, och dels anser människor att corona är sekundärt i jämförelse med diktaturen.

–För alla vi träffade berättade vi att stödet för belarusierna är starkt i omvärlden. ”Hela världen pratar om er”. Det blev väldigt emotionellt. Många började gråta när de fick höra det, säger Lina Jäderberg.

Hjälp Palmecentret att fortsätt stödja frihetskämparna i Belarus. Swisha en gåva till 123 240 60 72