Växla språk / Change language ENG
Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Ett år av katastrof och kreativitet

Mycket av den utveckling som tagit världen flera decennier att åstadkomma, har på blott ett år raserats. Situationen är allvarlig. Covid 19 har i sig orsakat en hälsokris med miljontals döda och en vårdskuld som kommer få långtgående konsekvenser för global hälsa. Nedstängningar i samhällen som saknar sociala skyddsnät har haft enorma konsekvenser för människors liv, och kommer att ha i decennier framöver. I auktoritära stater har ledare utnyttjat pandemirestriktioner i eget intresse. Från till exempel Filippinerna får vi rapporter om att hungrande människor som trotsat utegångsförbud för att hitta mat skjutits till döds av polisen.

Thoko Matshe som arbetar för Palmecentret i Sydafrika berättar att pandemin lett till förödande konsekvenser för hela landet.

– Fattigdomen har ökat överallt. Många barn som inte fått gå i skolan är förlorade för samhället nu, de kommer inte komma tillbaka. Den mentala ohälsan kommer vi få hantera över lång tid framöver.

Tuff omställning i Sydafrika

För Palmecentrets partnerorganisationer innebar situationen i början att fokus fick flyttas från planerad verksamhet till att anpassa sig till en ny verklighet. I Sydafrika ställdes nästan alla planerade aktiviteter in.

– Många engagerade sig i stället i att hjälpa till att distribuera matpaket från regeringen, eller att arbeta med analys och ställningstagande kring hur viruset bör hanteras, berättar Thoko Matshe.

Thoko syftar bland annat på Palmecentrets partner Education and Training Unit, som med bland annat Palmecentrets stöd kunde spela en viktig roll i utformandet av nationella riktlinjer för smitthantering och förebyggande åtgärder mot Covid 19, som spridits på landets alla sjukhus.

Vilka svårigheter i omställningen stötte ni på? 
– Ojämlikheten i vårt samhälle blev så uppenbar med digitaliseringen. Så många människor har inte tillgång vare sig till internet eller en dator. Men vi var uppfinningsrika och hittade nya sätt att nå ut. Organisationerna som arbetar mot våld mot kvinnor till exempel, de nådde ut i byarna med hjälp av megafoner!

Nya samarbeten på Balkan

Men på andra håll har digitaliseringen haft positiva konsekvenser. I till exempel Serbien nådde vår fackliga partner SSSV betydligt fler människor under 2020 med sina utbildningar kring arbetstagares rättigheter.
På Balkan samordnade Palmecentret ett upprop där 60 organisationer från fem länder deltog.

– Våra partnerorganisationer såg i ett tidigt skede hur allvarlig pandemins konsekvenser blev för arbetare, och att vi behövde stå upp för arbetares rätt till skydd i den här situationen, berättar Emira Mešanović som arbetar vid Palmecentrets kontor i Belgrad.

– Sen blev det en snöbollseffekt. De flesta som fick höra talas om deklarationen ville vara med. Flera svenska medlemsorganisationer skrev också under, som en symbol för solidaritet.

Varför var det viktigt att göra det här? 
– När pandemin kom märkte vi hur viktigt det är att dela erfarenheter och kunskap mellan oss länderna på Balkan, och visa på att här sitter vi alla i samma båt. Det är nödvändigt att både agera lokalt och i solidaritet med andra länder.

I det fria samtalets försvar

– Regimens strategi är att utestänga alla nya krafter från politiken. Alla som är kritiska skräms till tystnad. Vi försöker uppmuntra medborgarna att vara aktiva.

Tamara Tripić berättar ingående och engagerat om hur Serbien, 20 år efter Slobodan Miloševićs fall, inte längre sällar sig till gruppen demokratiska stater.

– Juridiken missbrukas, media kontrolleras, oppositionen stängs ute från parlamentet och kritiska röster tystas.

Som motreaktion till detta grundade Tripić forumet Democratic dialogue network. Sedan 2018 anordnar nätverket seminarier och möten i ett upplägg som syftar till att bygga allianser, öka delaktigheten och medborgarnas förtroende för politikerna. Initiativet som startade i Belgrad har sedan dess vuxit och når nu utanför huvudstaden.

Tripić berättar om hur Palmecentret i ett tidigt skede såg likheter mellan deras arbete och det klassiska folkrörelsearbetet som gjorts av den svenska arbetarrörelsen. Ett samarbete som burit frukt och som gjort att de nu når ut på serbiska landsbygden.

Politik med Orbán som förebild

Serbien leds idag av Aleksandar Vučić, som med järnhand styrt landet de senaste åtta åren. Nu har han hittat nya allianser. Målet är nu EU men inte nödvändigtvis för värderingarna kopplade till liberala demokratier. Från att ha tillhört en klassisk högerextremism menar Tripić att de iklätt sig fina kostymer och hittat nya förebilder i exempelvis Viktor Orbáns Ungern.

– Oppositionspartierna har systematiskt tryckts ner. Deras finansiering stryps och deras finansiärer hotas och förföljs, förklarar hon.

Lämnade politiken

Tripić var själv partipolitiskt aktiv tidigare, i det Serbiska demokratiska partiet. Men lämnade politiken då hon kände att systemet i grunden inte fungerade, och det fanns ingen väg till förbättring inom de rådande ramarna. Bristerna i de demokratiska och politiska strukturerna var så pass stora att det inte fanns annat alternativ än att börja om från början och utifrån det som allt bygger på; samtal och organisering.
De som deltar i samtalen är både politiker, intellektuella, aktivister och vanliga medborgare. Samtalsämnena kan vara till exempel yttrandefrihet, lag och rätt, lokala frågor eller miljön. Målet är att ingjuta hopp, mod och framtidstro. Friheten ska försvaras. Enligt Tamara Tripić är enda sättet att göra det på att göra jobbet från grunden.

Stödet hjälpte Željko i en svår tid

Željko är ensamstående pappa efter en skilsmässa. Men han såg ändå ljust på tillvaron eftersom han i hård konkurrens lyckats få ett fast jobb på en metallindustri.

– Jag kunde försörja barnen på egen hand och räknade med att kunna vara kvar på företaget till min pension, säger Željko Lemić.

Men på grund den ekonomiska kris som följt i coronapandemins spår bestämde sig företaget att lägga ner. Den 1 april fick Željko och hans arbetskamrater veta att det inte längre hade något jobb. För Željkos del innebar det att han ställdes helt utan inkomst.

Men han och kamraterna i den fackförening som får stöd från Palmecentret och LO-distriktet i Västsverige gick samman och kämpade sig till tre månadslöner i ersättning från företaget. Och de fortsätter stödja varandra.

– Det känns viktigt att man inte är ensam i en svår tid, säger Željko Lemić.

Željko försöker nu försörja sig på tillfälliga jobb, och hjälper till där det behövs. Inkomsten räcker för de mest nödvändiga dagliga behoven. Men inte till att skapa en trygg framtid. Han söker hela tiden efter ett nytt jobb.

– Så länge jag har mina tio fingrar att arbeta med så kommer barnen inte att behöva gå hungriga, säger Željko Lemić.

Text och bild: Jelena Ranković


Hjälp Olof Palmes Internationella Center att fortsätta stödja våra fackliga partners runt om i världen. Visa på Gränslös Solidaritet genom att swisha en gåva till 123 240 60 72.

I frontlinjen för romers rättigheter

Vlada Šahović arbetar med opinionsbildning och påverkansarbete för romska rättigheter på A11. Han berättar att de nu driver på ansvariga myndigheter för att se till att insatser görs när det kommer till romers rätt till boende, sjukvård och hygien.

– I de flesta romska samhällena finns det inte tillgång till rinnande vatten, vilket ju gör det väldigt svårt att upprätthålla den hygien som krävs för att skydda sig mot viruset, säger Vlada.

En ännu större oro ligger i hur den redan svårt ekonomiskt utsatta gruppen ska försörja sig i tider av isolering och karantän. Runt 47 000 romer lever på att samla in återbrukbart material som plast, metall och tidningar. Ferdi Hbazi är en av dem. Han är 30 år gammal och bor i en temporär bosättning utanför Belgrad. I vanliga fall tjänar han runt 1 200 till 2 500 kronor i månaden på insamlingen.

– Det här är det liv vi har och det kan inte vara annorlunda så länge vi lever på tomflaskor och kartonger, säger Ferdi Hbazi när Palmecentret träffade honom 2018.

Nu är dock läget ännu värre. Eftersom det nu råder utegångsförbud i Serbien har majoriteten av de romska hushållen förlorat sin enda inkomst.

– Romerna i Serbien har redan extremt lite att leva på, och nu under coronakrisen är mångas enda chans till inkomst stängd, berättar Vlada.

A11, Palmecentret och ABF arbetar tillsammans med projektet Listen, Learn, Act – med insatser för romsk inkludering och fokus på att förbättra romska kvinnors förutsättningar till att träda in på arbetsmarknaden. För att formalisera romers arbete och ge dem tillgång till det sociala skyddsnätet, har A11 lagt fram förslag till hur kommuner och företag i Serbien kan uppta deras verksamhet. Nu under coronakrisen ligger dock A11:s fokus på att påverka lagstiftares och beslutsfattares arbete för den romska gruppens akuta behov, såsom rätt till rinnande vatten, information om viruset, internet och boende.

– Det har aldrig varit tydligare än nu under coronakrisen att vi måste visa praktisk solidaritet med de mest utsatta i våra samhällen. Vi ser så tydligt att de som saknar sociala och ekonomiska rättigheter är de som drabbas allra hårdast av pandemin, avslutar Vlada Šahović.

Läs mer om Palmecentrets arbete i Serbien här. Vill du stödja vårt arbete för romers rättigheter? Swisha till 123 240 60 72.

Coronaviruset slår hårt mot Palmecentrets värld

I Burma har man hittills inte hittat ett enda fall av coronaviruset, även om de flesta är övertygade om att det finns sådana. Att inga fall har konstaterats i beror förmodligen helt och hållet på att få har testats. Burma är ett grannland till Kina, och många burmeser har tillfälliga arbeten i grannlandet.

Om viruset slår till på allvar får det stora konsekvenser. Till exempel finns bara ett fåtal respiratorer i hela landet.

Men även utan konstaterade sjukdomsfall får pandemin konsekvenser. En facklig organisation som Palmecentret är på väg att inleda samarbete med har drivit på för att regeringen ska undersöka ett antal företags agerande. Företagen sparkar arbetare, särskilt fackligt anslutna, och skyller på att corona gör det svårare att få tag på råvaror och få produktionen såld.

På gatorna i Rangoon rullar folklivet på ungefär som vanligt. Men Palmecentret och partnerorganisationerna har redan ställt in ett antal aktiviteter. På Palmecentrets lilla kontor har man just beslutet att ändra rutinerna.

-Vi har bestämt att bara jobba var annan dag på kontoret, och var annan dag hemma. Därmed minskar vi vårt åkande i kollektivtrafiken, säger Michael Hauer, som arbetar för Palmecentret i Burma.

Dubbel isolering i Palestina

Betlehem, i Palestina, har varit isolerat sedan den 6:e mars. Det sedan en grupp hotellanställda smittats av coronaviruset när de arbetade med en internationell konferens. Betlehem är även i vanliga fall omringar av den mur som Israel låtit bygga, nu är isolationen dubbel. Zarifeh Malki, som är Palmecentrets ansvariga på plats i Palestina berättar att frivilliga från flera av de organisationer som Palmecentret har kontakt med samlar in mat och andra förnödenheter till befolkningen i Betlehem.

En av Palmecentrets samarbetsorganisationer i Palestina informerar om vad man ska tänka på när det gäller coronaviruset.

Skolorna stängda i Serbien

Danilo Milic som är Palmecentrets lokalt anställde i Serbien skulle egentligen ha varit i Stockholm för ett möte kring verksamheten i Balkan och Albanien. Men det mötet liksom ett antal andra aktiviteter som Palmecentret skulle ha genomfört har ställts in. I Serbien har pandemin bara börjat visa sig på allvar. Men regeringen har vidtagit en rad tuffa åtgärder.

–Skolorna är stängda så barnen är hemma, men som tur är så är de så stora så de klarar sig själva. Min fru är läkare och får nu arbeta tolvtimmarspass tre gången i veckan, säger Danilo Milic.

Redan pressat sjukdomsläge i södra Afrika

Sydafrika har nyligen fått sitt första coronafall bekräftat. Därför har Palmecentret alldeles i dagarna kunnat genomföra ett par aktiviteter med internationellt deltagande. Men nu har president Cyril Ramaphosa gått ut och betonat att läget är allvarligt och gränserna stängs.

Calle Sundstedt är handläggare på Palmecentrets kontor i Stockholm och har precis återvänt från Sydafrika. Han skulle även ha besökt Zimbabwe, men fick avstå då han i så fall skulle ha behövt sitta tre veckor i karantän.

–Sydafrika har fördelen att ha en ung befolkning, som alltså inte ingår i riskgruppen. Men å andra sidan har man många smittade med hiv, säger Calle Sundstedt.

Zimbabwe befinner sig sedan tidigare i en djup kris. Coronaviruset kan komma att förvärra läget ytterligare. Och landet är inte rustat för att möta farsoten.

-Eftersom 90 procent av befolkningen arbetar i den informella sektorn så kan man inte be dem stanna hemma från jobbet, som många av oss i Sverige har möjlighet till. Om man säger till en person som säljer bananer vid vägkanten att sluta med det så kommer hen att dö av svält.

Viktigare nu än någonsin: internationell solidaritet

Anna Sundström, som är generalsekreterare för Palmecentret, betonade när hon under helgen talade vid SSU Stockholms läns årskonferens att lösningen på den kris vi befinner oss i inte är mer av nationalism och auktoritära ledare. Inte heller ökad militär upprustning.

–De utmaningar vi står inför – migration, klimatförändringar, pandemier – kan inte mötas med kulor. De kräver helt andra satsningar på fred och fattigdomsbekämpning. På grön teknik och stärkt välfärd. Och inte minst på globalt samarbete, sa Anna Sundström.

Text: Björn Lindh
Bild: AP Photo/ Sunday Alamba

Serbien: En cykel ökar inkomsten för romer

I det här området lever människor i slitna ruckel, längs leriga gator. Husen saknar rinnande vatten. Det påminner om ett slumområde i ett fattigt utvecklingsland. Men det är Europa; en romsk bosättning i Belgrad, som får stöd från Palmecentret.

– Det är klart att man önskar att barnen inte ska behöva leva så här när de växer upp. Utan att de istället får en bra utbildning och hittar riktiga jobb, säger Ferdi Hbazi.

Annars är Ferdi inte typen som klagar. Som de flesta andra invånarna i den lilla romska bosättningen lever han på att samla kartonger och flaskor som sedan säljs till vidare till företag i återvinningsbranschen. Han säger att månadsinkomsten ligger på mellan motsvarande 1 200 till 2 500 kronor i månaden, beroende på hur mycket han orkar arbeta. Det är förstås inte mycket pengar för en hel familj.

– Det här är det liv vi har och det kan inte vara annorlunda så länge vi lever på tomflaskor och kartonger, säger Ferdi Hbazi.

Men tack vare den cykel han fått genom ett projekt som Palmecentret genomför så underlättas hans arbete och han kan öka sin inkomst. Cykeln är framtill försedd med en stor låda där flaskor och kartonger kan samlas.

– Cykeln betyder allt. Jobbet går mycket lättare nu, säger han.

Ferdi är 27 år gammal och lever tillsammans med Merita Bejram, de har fyra söner tillsammans, inräknat ett par tvillingar. Merita är hemma med barnen medan Ferdi är ute och arbetar. För kvinnorna som har ansvaret för hushållet och barnen är livet i bosättningen besvärligt.

– Det finns inget vatten därför är det svårt att laga mat och tvätta. Men om man som jag har en bra partner så blir livet som kvinna inte svårt, säger Merita.

I Serbien finns officiellt omkring 150 000 romer. Men i verkligheten är de kanske mellan 400 000 0ch 600 000, ingen vet riktigt. Vissa romer finns inte i några register, andra har flyttat in från Kosovo och åter andra utvandrat eller skickas tillbaka som illegala immigranter från något EU-land.

Danilo Ćurčić och Marko Vasiljević från organisationen Initiative for economic and social rights har koll på siffrorna. Organisationen är en progressiv kraft som jobbar för att stödja utsatta grupper i samhället, hjälper människor som får sina mänskliga rättigheter kränkta och bedriver påverkansarbete gentemot makthavare.

– Det finns omkring 600 romska bosättningar i Serbien. Majoriteten av dem har inte acceptabel standard och saknar till exempel elektricitet och vatten. De kallas även för ohygieniska bosättningar, säger Marko Vasiljević.

– Romer möts ofta av fördomar om att de inte vill arbeta och hellre lever på bidrag. Men människorna i bosättningen i Belgrad visar på det motsatta. Förutom 10 cyklar så har stödet från Palmecentret till just denna bosättning, med omkring 130 invånare, bestått i hjälp till kvinnor som gått frisörutbildning att komma igång med en verksamhet.

Av myndigheterna betraktas hela verksamheten med insamling av återvinningsmaterial som olaglig. Det ses som att man stjäl material som tillhör det allmänna renhållningsbolaget. Så frågan är varför inte istället satsa på en mer formell verksamhet.

– Det genomförs så många kurser där romer får lära sig hur man startar företag och gör affärsplaner. I praktiken leder utbildningarna inte till något, eftersom romerna lever allt för mycket vid sidan av samhället. Därför tror vi mer på att utveckla verksamheter inom den informella sektorn som de rent faktiskt befinner sig i, säger Marko Vasiljević.

Text och foto: Björn Lindh

[factbox]

Under 2017 bedrev Palmecentret 22 projekt i Serbien. IF Metall Göteborg, IF Metall Östergötland, LO-distriktet i Västsverige och Viskadalens folkhögskola var alla inblandade i projekten i Serbien.

[/factbox]

Texten har även publicerats på Dagens Arena.

Serbien: En tredjedel jobbar i informella sektorn

Människor i Serbien tappade i stor utsträckning förtroendet för institutionerna och fackförbunden på 90-talet, säger Bojana Ruzic från Center for Democracy Foundation i Serbien.Bojana Ruzic. Foto: Ylva Säfvelin

– Organisationer och fackförbund måste jobba för att återuppbygga människors förtroende och sin egen kapacitet, säger hon, och tillägger att det brister i såväl social dialog i allmänhet i det serbiska samhället som i representativiteten inom fackliga organisationer.

Center for Democracy Foundation grundades 1984 med målet att jobba för ett demokratiskt Serbien. De senaste tio åren har jobbet för socioekonomiska rättigheter och bra arbetsvillkor kommit i förgrunden.

– Det är inte så många organisationer som verkligen driver frågor om arbetsrätt och social rättvisa, de flesta säger att det är fackföreningarnas sak, säger Bojana Ruzic.

– Fackföreningarna tar bra hand om sina medlemmar, ingen annan kan göra det jobbet bättre, men vi tar upp frågor om diskriminering, mobbning och de arbetslösas rättigheter, det är inget fackförbund som driver sådana frågor.

Organisationen jobbar bland annat med att ta fram underlag och lobba för nya regler, och med att sätta frågor om genus på dagordningen. De är också med i diskussionen om hur Serbien ska uppfylla kraven i kapitel 19 om ett EU-medlemskap, som rör socialpolitik och sysselsättning.

På agendan står också att ställa upp med juridisk rådgivning men i första hand vill man få folk att vända sig direkt till fackförbund och andra relevanta organisationer. Ett sätt att få folk att hitta rätt är den nätbaserade plattformen ”svart på vitt” där kan man hitta vart man ska vända sig, och till exempel blanketter för att överklaga beslut.

– Det finns lagar och regler för arbetsmarknaden men de tillämpas inte på rätt sätt och folk känner inte till vilka rättigheter de har, säger Bojana Ruzic. Att få till stånd ett samarbete med fackförbund är en process, säger hon.

– Att bygga förtroende är grundläggande. Ibland ser fackförbunden inte sig själva som en del av civilsamhället men de har öppnat sig mer de senaste åren och vi har hittat en gemensam grund, de förstår att de inte kan hjälpa alla och att vi kan komplettera varandra.

Center for Democracy Foundation använder också sociala media för att samla in information om vad som händer på arbetsmarknaden.

– Det hjälper att veta att man inte är ensam.

När arbetsmarknadslagarna i Serbien förändrades för ett par år sedan var det inte till arbetarnas fördel.

– Förändringarna var mer positiva för företagen och investerare, lagarna syftade till att öka investeringarna och handlade om flexibla arbetsvillkor vilket skapar otrygghet för arbetarna.

Uppskattningsvis 30 procent av arbetarna jobbar i den informella sektorn, vilket innebär att de inte har några rättigheter på arbetsmarknaden och inte är medlemmar i facket.

– Vi är en brygga mellan dem och facket.

Bojana Ruzic studerade statskunskap innan hon sökte sig till Center för Democracy Foundation. Hon har en personlig drivkraft för sitt arbete; hennes mamma tvingades lämna sitt jobb efter att ha varit utsatt för mobbning.

– Jag visste inte hur jag skulle kunna hjälpa henne. Alla i Serbien känner någon som jobbar i den informella sektorn och vars rättigheter har kränkts.

Text och foto: Ylva Säfvelin

[factbox]

Palmecentret stöttar arbetarrörelsen i en rad länder, antingen som en direkt partner till fackföreningar eller via andra organisationer som arbetar med att sätta arbetsmarknadsfrågor på dagordningen. I slutet av 2016 samlade vi våra partner från Afrika, Asien och Europa för att utbyta erfarenheter och diskutera gemensamma utmaningar och möjligheter och vi presenterar deras arbete i en serie artiklar.

[/factbox]

Fler artiklar:

Nya fackföreningar startas i Bosnien och Hercegovina 

Fortfarande en utmaning att organisera i Filippinerna

Palmecentrets partners stärker facket i Albanien

Serbien: Väntad valseger för Vucic

Aleksandar Vucic har dominerat serbisk politik de senaste åren och är lika populär bland sina anhängare som avskydd av sina motståndare. Han startade sin politiska karriär i nationalistiska kretsar och var informationsminister i regeringen under president Milosevics sista år vid makten. Vucic hävdar att han ändrat uppfattning, beklagar sin tidigare ultranationalistiska position och är numera en förespråkare för goda relationer med grannländerna på Balkan och med EU.

Vucic har som premiärminister utlyst förtida val både 2014 och 2016 vilket har setts som en del av hans politiska strategi att befinna sig i en permanent kampanj kring sin egen person. Snarare än sakfrågor och ideologi lyfter Vucic fram sig själv; partiledaren, premiärministern och nu presidenten, som garant för Serbiens stabilitet och framsteg.

Stark ställning för Vucic

Formellt sett har premiärministern större makt än presidenten, som enligt författningen har mer av en ceremoniell funktion. Vucic valde dock att ställa upp i presidentvalet då denna post använts av flera tidigare ledare som en de facto-maktposition. Vucics ställning i den regerande koalitionen är så stark att han kommer få större politisk makt än premiärministern. Vucics kritiker menar att han inspirerats av Putin i Ryssland som alternerar mellan premiärminister- och presidentposten och hela tiden har den reella makten oavsett titel.

Vucic och det styrande partiet gjorde allt för att vinna stort och undvika en andra valomgång. Regeringen har använt statens resurser för att mobilisera väljare och presenterat alla andra kandidater som inkompetenta och bakåtsträvande. Vucic har fått 90 procent av medieutrymmet och använt dubbelt så många kampanjskyltar, affischer och banderoller som övriga kandidater tillsammans.

Aggressiv kampanj

Atmosfären under kampanjen har varit aggressiv och Vucics kampanj har anklagat oppositionen för att hota landets stabilitet. En hög tjänsteman från Serbiens progressiva parti anklagade hustrun till en av de främsta oppositionskandidaterna, Vuk Jeremic, för att vara ledare för den största knarkkartellen i Serbien. Vucic bad till slut om ursäkt för den grundlösa anklagelsen, men inte till henne själv utan till väljarna och menade att uttalandet provocerats fram av oppositionens aggressiva kampanj mot Vucic.

Bland de övriga kandidaterna fanns den oberoende kandidaten Sasa Jankovic som var justitieombudsman tills för några månader sedan. Han stöddes av flera oppositionspartier på en center-vänsteragenda med huvudbudskapet att statens institutioner måste styras av lagen snarare än regeringspartiet eller presidenten. Men Jankovic är inte särskilt karismatisk och trots brett stöd av den intellektuella eliten, lyckades han bara övertyga knappt 16 procent av väljarna. Andra kandidater var bland andra Vuk Jeremic, före detta utrikesminister och tidigare ordförande i FN:s generalförsamling, som fick cirka 6 procent av rösterna.

Störst överraskning kom från den fiktiva karaktären Ljubisa Preletacevic-Beli som fick 9,5 procent av rösterna. Beli spelas av den 25-årige Luka Maksimovic och lyckades framför allt mobilisera folk som har förlorat förtroendet för de traditionella partierna. Karaktären är en nidbild av en korrupt, populistisk politiker som lovar vad som helst för att bli vald. Han genomförde kampanjen i en vit kostym och lovade folk jobb eller universitetsdiplom i utbyte mot deras röster. Beli ställde upp i lokalvalen i huvudstaden Belgrad förra året och kom på andra plats i förra årets lokalval med 20 procent av rösterna.

Text: Danilo Milic och Johan Schmidt

Presentation av kandidaterna (Balkan Insight)

 

Möten mellan unga kvinnor från Serbien och Sverige

”För att få inflytande”, säger en av de serbiska tjejerna på engelska, ”lämnar man sitt hem på landsbygden för Belgrad. Där finns arbete och utbildning, där finns likasinnade. Men för att sedan fortsätta utvecklas behöver man lämna även Belgrad.” Hon ler snett. ”Åtminstone ibland.”

I likhet med ytterligare åtta-nio andra runt bordet tillhör kvinnan Demokratska strankas ungdomsförbund Demokratska omladina. De är på besök i Stockholm i ett projekt som pågår mellan dem och systerorganisationen SSU, vilket har sina rötter i en konferens för unga socialister i Europa 2007. Målet är att uppmärksamma jämställdhetsfrågor i Serbien och Sverige, men även att stärka kvinnor som är politiskt engagerade i länderna.

”Många unga serber har aldrig varit utanför landet”, nämner en av de serbiska tjejerna för mig som gästar dagens träff för att prata om kvinnors rättigheter. Under projektets nuvarande arbetsår är psykisk ohälsa ett av sex ämnen gruppen berört, ihop med frågor som rör segregation, kvinnofrid, HBTQ, utbildning och arbetsliv. Det är kul att under förmiddagen få växla kunskap och åsikter, att lära ut och lära in. När jag gått åt mitt håll utanför Sveavägen 68, och tjejgänget rört sig vidare mot en kurs i självförsvar, tänker jag på vad serbiskorna berättat om från sitt hemland. Rättssystem som inte är effektiva nog för kvinnor som lever i otrygghet, problemen med sexuella övergrepp på unga tjejer och att det saknas tillräckligt många boenden för våldsutsatta. Men också om vad vi berättat om från vårt samhälle – precis samma saker.

Förutsättning och framgång hänger ihop

En månad senare ses båda den serbiska och svenska delegationen i Belgrad. Nu är vi fler än sist, sammanlagt runt femton kvinnor. Det är en vecka innan jul och huvudstaden skiftar i grått från moln, avgaser, dimma och husfasader. Det är vackert och råkallt. Den här gången ska jag hålla en workshop om psykisk ohälsa, med diskussionsfrågor kring kvinnors rätt till vård, information och skydd. Än en gång är ämnena lika aktuella i båda länderna. Jag får under diskussionerna veta att 35 serbiska kvinnor dödades i sina hem bara under fjolåret. Att organisationen Autonomous Women’s Center varje år tar emot fler än 10 000 telefonsamtal på sitt nummer för våldsutsatta kvinnor. Att en av fyra serber anser att kvinnliga entreprenörer är mindre framgångsrika än män – och det är de. Förutsättningarna för något annat ges inte. Nästan 40 procent av befolkningen känner exempelvis en kvinna som avskedats på grund av sin graviditet. Det serbiska samhället är kort sagt ett lika tydligt patriarkat som de flesta andra länder, vilket märks i allt från den offentliga sektorn till näringslivet och hemmen.

Tamara Tripic, vice ordförande i Demokratska Stranka, är också på plats i ungdomspartiets lokaler och föreläser. Hon berättar att bara 9 procent av de i landet som lever med funktionsnedsättning är sysselsatta, att över 60 procent av romerna är utan jobb. I HBTQ-samhället har 70 procent blivit verbalt trakasserade och alla i det saknar laglig rätt att gifta sig.

”I övrigt är det inte så mycket lagen det är fel på som hur den tillämpas”, säger Tamara. ”Och allt som inte händer i politiken. Målet är nu förresten att var tredje person i parlamentet ska vara kvinna. Visst…” Hon skakar på huvudet. ”Men varför inte varannan?”

”Sova kan vi göra när vi är döda”

Dagen efter går vi till en fiskrestaurang som ligger i ett trähus ute på Savafloden. Det är blåsigt ute, men inomhus står värmefläktar på. Vår grupp plockar mat från gemensamma fat medan ord från svenskan, serbiskan och engelskan duggar.

”Vad är det som fungerar bra i Belgrad?” frågar jag. ”Vad är bäst med att bo här?”

”Det är en historisk stad”, svarar min bordsgranne. ”Full av monument, minnen, bakgrund. Och trots allt som vi har pratat om under workshoparna kan man faktiskt vara sig själv här.”

”Det är inte som i min hemstad, i norra Serbien”, säger kvinnan mittemot. ”Där skulle en svart person aldrig kunna gå nedför gatan utan att bli utstirrad, exempelvis. Här höjs sällan ett ögonbryn över någonting. Det är skönt.”

”Men precis som ni har vi haft en premiärminister som mördats”, berättar en annan. ”Zoran Đinđić togs ifrån oss 2003, men innan dess brukade han säga: sova kan vi göra när vi är döda! Så än idag säger många i partiet så, inte minst vi unga.”

”I partiet måste vi också våga säga rakt ut att vi är feminister”, säger grannen. ”Jämställdhet är målet, ja, men feminismen är verktyget.”

Poängen med politik

Efter fler workshops och studiebesök avslutas den sista dagen på en restaurang på översta våningen av ett höghus. Det gråa ljuset faller rakt in i lokalen. I vår grupp har vi kristendom, ateism, islam och katolicism bland oss, och vi jämför de firanden som väntar närmaste veckorna. Det börjar bli dags att åka mot flygplatsen. Deltagarna drar anekdoter från projektperioden, och några börjar prata om tidpunkter för nästa års utbytesresor.

”Jag är så tacksam för alla möten jag fått under denna projekttid och möjlighet att ta del av unga kvinnors liv, särskilt i den politiska sfären”, säger Tania Braimok, som är projektledare från SSU. ”Det ger mig perspektiv på mitt liv, samtidigt som det kulturella utbytet berikar mig. ’Främmande’ är bara främmande tills du väljer att ta del av det. Vi, liksom de ’främmande’, har ett ansvar att bryta normer och attityder. Projekt har gett mig så mycket, främst av allt kunskapen av sant systerskap.”

En av serbiskorna har ställt sig upp och fotat utsikten. Nio våningar nedanför restaurangen ligger moderpartiets huvudkontor, med stora flaggor böljande ovanför porten.
”Jag var blygare innan”, berättar hon för mig. ”Nu vet jag mer om rättigheter och är lite vanare vid att prata inför andra. De två sakerna hänger ihop. Jag visste inte så mycket om exempelvis våld mot kvinnor förut. Men efter det här året av olika samtal har jag börjat prata mer om frågorna, velat veta mer.”

”Projektet är också viktigt för att få in frågan om kvinnors egenmakt i ungdomspartierna”, säger hennes väninna som anslutit. ”Och samarbete. Ta den här lunchen som vi nu åt ihop – vi tipsar varandra om olika rätter, erbjuder varandra att smaka, delar på maten. Det är lite som i politiken. Det är hur politik ska vara.”

Text: Johanna Wester, Palmecentrets internationella expertgrupp

Regeringen anklagas för skrämseltaktik

– Vučić har dels lyckats övertyga folk att han är en seriös politiker som gör allt för sitt land. Men framför allt beror hans relativt starka stöd på att folk är besvikna på andra partier och saknar alternativ, säger Danilo Milic, handläggare på Palmecentrets kontor i Serbien.

Misstron mot politiker har lett till en utbredd politisk apati och opinionsmätningar pekar på ett lågt valdeltagande kring 55 procent. Serbien håller val både till det nationella parlamentet och till kommuner och regeringsalliansen byggd kring det största partiet, Serbiens progressiva parti (SNS), har kring 50 procent i opinionsundersökningarna. Störst parti efter SNS är Socialistpartiet med cirka 12 procent medan det tidigare regeringspartiet Demokratiska Partiet får knappt 6 procent.

Kommunvalen genomförs som planerat efter fyra års mandatperiod medan parlamentsvalet, som skulle hållas 2018, har tidigarelagts två år. Enligt SNS partiledare och premiärministern Aleksander Vučić krävs förnyad demokratisk legitimitet då regeringen vill driva igenom ett omfattande reformpaket som innehåller flera kontroversiella förslag. Enligt oppositionen vill Vučić passa på att utnyttja sin popularitet i opinionen för att kunna ta kontroll över samtliga delar av statsapparaten i hela landet.

Kampanjen har varit relativt avslagen och valet ses mer som en förtroendeomröstning om Vučić än om sakfrågor. Oppositionen anklagar regeringen för skrämseltaktik, bland annat genom att säga att den som inte röstar på sittande regeringskoalition kommer förlora sin pension. Samtidigt domineras landets medier av ett starkt stöd för SNS och en avsaknad av kritisk granskning av regeringen.

Under valkampanjen dömdes den bosnienserbiske ledaren Radovan Karadzic till 40 års fängelse av Haag-tribunalen för övergrepp i Bosnien under kriget i början av 1990-talet medan serbnationalistiske politikern Vojislav Seselj frikändes av samma domstol. Utslagen gav Serbiens nationalistiska och högerextrema småpartier extra skjuts och flera av dem, bland andra Seseljs parti, ser nu att komma över 5-procentspärren och ta plats i parlamentet.

– Haagtribunalen har gett Seselj enormt mycket uppmärksamhet som han utnyttjat på ett smart sätt för att komma in i parlamentet. Samtidigt använder nu Vučić det ökade stödet för högerextrema partier som ett skräckexempel på vad alternativet till honom skulle vara, säger Danilo Milic.

Text: Johan Schmidt