Zimbabwe-arkiv

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Inflationen är 400 procent. Det saknas elektricitet, vatten, mediciner och bensin. Lärare och sjuksköterskor arbetar bara två dagar i veckan, eftersom de inte har råd att åka till jobbet fler dagar. Läkarna har strejkat i månader. De som vågar protestera behandlas hårdhänt. Fackliga protester slås ned brutalt och fackliga ledare grips.

Mitt i detta elände turnerar en teatergrupp runt på olika arbetsplatser i och nära huvudstaden Harare, för att spela och bjuda in till diskussion om känsliga frågor som till exempel sexuella trakasserier, könssjukdomar eller korruption. Men även bildande ämnen som exempelvis hur man sköter sin ekonomi. Man kan förstås ställa sig frågan vad teater kan göra för nytta mitt i krisen.

– Kunskap är makt. När man får tillfälle att lära sig tala och diskutera så utvecklas man, och får större möjligheter att ställa makthavarna till svars, säger Jasen Mphepo, som är chef på Patsime, som är den organisation som får stöd av Palmecentret och ABF för att genomföra teaterprojektet.

Jasen Mphepo tillägger att kunskap som gör att man kan ta hand om sin hälsa hjälper människor att hålla sig friska och därmed kunna tjäna pengar. Teaterföreställningarna blir ett glädjefyllt avbrott i en annars besvärlig livssituation.

– Jag hoppas verkligen att ni från Sverige fortsätter att stödja den här verksamheten. Människor här känner sig hjälplösa, och teaterprojektet är ett sätt att utveckla kunskap och medvetenhet.

Palmecentret och dess medlemsorganisationer har en omfattande verksamhet i Zimbabwe, med i huvudsak till stöd till fackföreningar, kvinno- och ungdomsorganisationer.

Nyligen var jag i Zimbabwe. Jag träffade mängder av engagerade människor som inget annat vill än att bidra till en positiv utveckling.

Zimbabwierna är otåliga – och det med rätta. Ekonomin är i fritt fall. Matpriserna är så höga att vanliga människor inte kan köpa maten i butikerna, bensinen är en bristvara och köerna ringlar långa till de mackar som enligt ryktet har bränsle i pumpen. Skolavgifterna är så höga att många inte har råd att låta barnen gå i skolan. Frustrationen växer. Aktivister vittnar om fortsatt repression. Rykten surrar om en ny kupp. Oron växer för folkliga protester som återigen kommer att mötas av våld från regimen.

Men samtidigt spirar hoppet. Små förbättringar tas som intäkt för att något är på väg att förändras. En väg som fått ny asfalt, en överenskommelse om trepartsdialog, nyheten om ett internationellt företags etablering i landet.

Under besöket medverkade jag på lanseringen av två rapporter som den feministiska organisationen Whispers står bakom. Rapporterna undersöker situationen för kvinnor som är politiskt aktiva. Många utsätts för trakasserier och övergrepp från de egna leden.

Det är viktig, men skrämmande läsning, om en verklighet som tyvärr många också kan känna igen från Sverige. De patriarkala och förtryckande strukturerna finns överallt. Men det gör även motståndet.

Nu kommer värmen med stormsteg. Ha en riktigt skön sommar, oavsett om ni arbetar eller är lediga!

När cyklonen Idai drog in över Mocambique, Malawi och Zimbabwe i mitten av mars var förödelsen total i regionen. En talesperson för FN:s metereologiska organisation uppgav att det var en av de värsta cyklonerna på södra halvklotet. Bara i Zimbabwe beräknas över en kvarts miljon människor behöva humanitärt stöd. 90 000 människor (18 000 hushåll) har fått sina hem förstörda och behöver akutboende. 60 000 barn behöver omedelbart skydd och i den värst drabbade provinsen Manicaland är uppskattningsvis 95 procent av vägar och broar förstörda.

Redan innan cyklonen drog in så förväntades första halvåret bli det torraste på länge, med magra skördar och stor hunger som följd. Utöver det råder akut brist på kontanter i landet, inflationen på basvaror har stigit, arbetslösheten har parkerat sig strax över 90 procent och medicinerna i landet har tagit slut. En tredjedel av landets befolkning, fem miljoner människor, uppskattades vara i särskilt behov av livsuppehållande humanitär hjälp.

Det är viktigt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det humanitära behovet är oerhört stort, men samtidigt som vi hjälper med det akuta måste vi också stötta lokala samarbetspartners i deras arbete som organiserar, utbildar och påverkar. Vi måste stötta de som ifrågasätter och utmanar och de som försöker förändra system och strukturer.

Den 14–16 januari hade fackliga federationen ZCTU – en av Palmecentrets samarbetspartners – uppmanat till generalstrejk. Det fanns flera bakomliggande orsaker men den utlösande faktorn var en drastisk höjning av bensinpriset, som gjorde att priset blev världens högsta. Alla stannade inte hemma, det blev oroligt på gatorna, med plundring av affärer och förstörelse. Militär kallades in, över tusen personer fängslades och 17 personer sköts till döds. Sociala medieplattformar låstes och under en tid stängdes internet ner helt i hela landet.

Förra årets val var menat att signalera att ett nytt system rådde. Zimbabwe skulle bjuda in till investeringar i och med att landets tredje president sedan självständigheten skulle få folkets förtroende. För första gången på femton år tilläts utländska valobservatörsmissioner på plats. Valet var fredligare än på länge, det fanns en uppsjö partier och kandidater som sökte förtroende. Men även om tonen mellan partierna mestadels var god förekom en hel del trakasserier inom partierna under nomineringsprocesserna, främst riktat mot kvinnor. Framförallt våldet efter valet blev lite för mycket för utländska investerare och internationella samfundet.

Palmecentret arbetar, tillsammans med medlemsorganisationers projektgrupper, långsiktigt med våra lokala partners för en hållbar förändring. Det handlar om att ställa myndigheter till svars, att människor gemensamt kräver sin rätt och gör sina röster hörda.

För att få till en riktig förändring behöver förutsättningar och attityder förändras. Lokala politiker och förvaltningar måste vara mer transparenta och faktiskt i större utsträckning hålla sina löften. Det krävs en social dialog som innefattar mer än regim och opposition, det krävs reformer och skyddsmekanismer för de som är aktiva inom den informella sektorn. Arbete krävs för att lösa det mest akuta samtidigt som man också riktar in sig på de bakomliggande orsakerna.

Nyhetsbrev

Stöd oss