Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
För första gången på över två decennier ökar den extrema fattigdomen i världen. Vid årsskiftet varnade FN för att 235 miljoner människor kommer att behöva akut stöd nästa år i spåren av pandemin – en ökning med 40 procent från 2019.
För första gången sedan FN:s utvecklingsprogram UNDP började mäta utvecklingen i världen genom sitt Human Development Index gick utvecklingen på många håll bakåt under 2020. Samtidigt minskar det sammanlagda biståndet till låginkomstländer och ländernas skuldbörda ökar.
Också i Sverige fortsätter röster höjas för att minska biståndet och villkora det med krav som de facto underminerar syftet om att minska fattigdom och förtryck. I sann Donald Trump-anda trummar Moderaterna ut budskap om att strypa biståndet och påståenden om att sätta ”Sverige först”, som om Sverige är en isolerad ö och inte påverkas av den globala utvecklingen.
När Europaparlamentet nyligen röstade igenom ett förslag om att använda bistånd som påtryckningsmedel i migrationspolitiken var det på den moderata gruppen i Europaparlamentets (EPP) initiativ. I stället för att bekämpa fattigdom och bidra till hållbar utveckling i de länder och för de människor som behöver stödet allra mest, sätts kortsiktiga intressen först och biståndet riktas till de länder som hörsammar krav på gränspoliser.
Vi socialdemokrater står upp för det svenska biståndet som sätter fattigdomsbekämpning först. Vi är stolta över att vi lägger en hundradel av vårt växande välstånd i Sverige på utveckling i andra delar av världen, det har vi definitivt råd med och problemen globalt kräver det. Vår säkerhet, handel och utveckling är helt beroende av att andra länders utveckling går i positiv riktning. Därför ska biståndet också fortsatt användas till att utrota fattigdomen, stärka jämställdheten och minska orättvisorna i världen.
Samtidigt som våra samhällen utmanas av en pandemi av historiska dimensioner utgör klimatkrisen ett akut hot mot vår existens. Effekterna syns redan nu i form av återkommande bränder, översvämningar, torka och hotet mot den biologiska mångfalden.
Hårdast drabbas de miljontals människor som redan lever i social och ekonomisk utsatthet, speciellt kvinnor och flickor. Behovet av internationell solidaritet, samverkan och en feministisk biståndspolitik har därför aldrig varit större än just nu.
När utmaningarna hopar sig är det lätt att det känns hopplöst. Men det är viktigare än någonsin att vi kraftsamlar för att vända utvecklingen. Vi vet att det går. Vi har ju gjort det förut – tillsammans.
Att minska fattigdomen och bidra till att förbättra levnadsvillkoren för människor som lever i fattigdom har varit målet för det svenska biståndet sedan starten på 1960-talet. Genom ett generöst bistånd har vi bidragit till just detta.
De senaste decennierna har miljontals människor tagit sig ur fattigdom, barnadödligheten har minskat kraftigt, fler människor har tillgång till sjukvård och de allra flesta barn går i skolan. När nu utvecklingen vänds tillbaka måste världssamfundets ansträngningar öka liksom den rika världens vilja att ta ansvar för den globala utvecklingen.
Själva kärnan i solidaritetsbegreppet är just insikten om vårt ömsesidiga beroende av varandra. Olof Palme talade ofta om den moderna världens ödesgemenskap; en insikt om att världens länder kommit att bli alltmer beroende av varandra.
Genom en aktiv utrikespolitik som ger fortsatt prioritet åt internationell samverkan och ett generöst bistånd bidrar vi till en bättre och tryggare värld. Det är bra också för Sverige. Globalt samarbete för minskad fattigdom och ojämlikhet är vår främsta framtidsstrategi.
Annika Strandhäll (S), biståndspolitisk talesperson och riksdagsledamot
Evin Incir (S), Europaparlamentariker
Anna Sundström, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center
Artikeln publicerades i OmVärlden 17/3-2021.
Allt blodigare i Filippinerna”Vi är i gott sällskap”, messar vännen med en länk till CNN:s topplista på världsledare som flitigast använder sig av falska nyheter.
Den filippinska presidenten Rodrigo Duterte flankeras av Syriens diktator Bashar al-Assad och Venezuelas president Nicolás Maduro. Sällskapet är naturligtvis inte smickrade och jag ser min väns ironiska leende framför mig.
Ironin är en överlevnadsstrategi, tänker jag. Han har vigt sitt liv åt kampen för frihet och demokrati och har under sin livstid sett hemlandet Filippinerna gå från hårdför diktatur till demokrati. Och sedan Duterte tog makten 2016 i rasande fart utvecklats mot autokrati igen.
Journalisten Maria Ressa har åtalats och riskerar upp till sex års fängelse efter att ha granskat president Dutertes maktutövning.
Hans så kallade ”krig mot drogerna” har skördat tusentals liv. Människor med verkliga eller påstådda kopplingar till droghandeln dödas av vad som bäst beskrivs som dödspatruller som drar runt på gatorna och skjuter de som är inblandande i droghandeln. Eller som råkar vara på fel plats vid fel tillfälle.
Senatorn Leia de Lima, sitter i fängelse för narkotikabrott efter att ha utrett Dutertes kopplingar till en dödspatrull. Det utomrättsliga mördandet fortsätter trots att både FN:s människorättsråd och Internationella brottsmålsdomstolen ICC har inlett utredningar av övergreppen.
Någon dag senare skickar min vän ett nytt sms. ”Det blir allt blodigare”, läser jag och klickar på länken han bifogat.
Söndagen den sjunde mars dödades nio aktivister i sina hem av polis och militär och ytterligare ett antal har fängslats. Myndighetsföreträdare påstår att attacken syftade till att eliminera beväpnade rebeller men de nio var aktivister från lokala fackföreningar och bondeorganisationer.
Det är ingen tillfällighet, konstaterar Human Rights Watch, att attacken kom två dagar efter att president Duterte beordrat polis och militär att döda alla ”kommunister” och att ”ignorera mänskliga rättigheter”.
FN kritiserar den filippinska regeringen för ”rödmärkning” av människorättsförsvarare. Systematiskt stämplas alla som kritiserar kränkningar av mänskliga rättigheter eller kämpar för fackliga rättigheter som kommunister i syfte att legitimera övergreppen.
Mellan 2016 och 2020 mördades minst 43 fackliga aktivister, andra har arresterats och många lever under dödshot. Det gör Filippinerna till ett av världens farligaste länder för fackligt aktiva.
Två av dem som dödades under den blodiga söndagen var Ariel och Chai Evangelista som arbetade för fiskares och bönders rättigheter i provinsen Batangas. ”Skjut dem igen för att kontrollera att de är döda”, löd presidentens uppmaning dagarna innan attacken, ”det är min order”.
Parets 10-åriga son överlevde genom att gömma sig under sängen. Ännu en gång har fackligt aktiva hamnat i skottlinjen för en despot. Ännu en gång har ett barn förlorat sina föräldrar i kampen för en bättre värld för framtida generationer.
Så kan vi i Sverige försvara friheten1. Ta debatten som Palme!
Vi måste våga och orka lyfta farorna både på hemma- och bortaplan. Fler måste få upp ögonen för vad det innebär att allt fler mänskliga fri- och rättigheter ifrågasätts. Ingen anti-demokrati ska stå oemotsagd.
Sverige och den svenska regeringen ska ha ledartröjan på sig och våga synliggöra det obekväma, i sann Palmeanda, säger Anna Sundström, generalsekreterare på Palmecentret.
2. Driv på för mer internationellt samarbete
De auktoritära ledarna talar om nationens egenintresse och lobbar för utträde ur internationella sammanslutningar och avtal. De målar upp nationalistiska narrativ och försöker medvetet skapa ett ”vi” och ett ”dem” men svaret på de stora problemen kan aldrig ligga i nationalism och protektionism.
Det räcker med att se på USA där Trump gjort vad han kunnat för att riva ner demokratin och skapat svåra motsättningar i det amerikanska samhället. Men även i ett land så nära oss som Ungern ser vi konsekvenser av en auktoritär regim. Ungern klassas inte längre som en fullvärdig demokratisk stat. Framtidens globala utmaningar – klimatfrågan, migrationsfrågan men också demokratiutvecklingen – måste lösas genom internationella samarbeten. Det är enda vägen framåt, säger Anna Sundström.
3. Ta striden för 1 procent
Allt fler röster höjs nu från högerhåll för att vi i Sverige ska dra ner på biståndet till länder i behov av utvecklingsstöd. Regeringen måste säkerställa att biståndet fortsatt ligger kvar på 1 procent av bruttonationalinkomsten (BNI). En positiv demokratiutveckling gynnar Sverige.
Att inte vilja bidra till en positiv världsutveckling och måla upp en konfliktlinje mellan nationell välfärd och internationellt bistånd visar ännu en gång av högern är villiga att gå långt för att se efter de rikastes intressen. Och det kan komma att stå oss andra väldigt, väldigt dyrt.
När kris är det nya normala måste arbetet för jämställdhet inte bara försvaras, det måste prioriteras. Det auktoritära, det konservativa, det stängda och det passiva har aldrig gynnat kvinnors rättigheter. Snarare syftar dessa till att förneka och förringa de hinder och de glastak kvinnor möter. Både individuella vittnesmål och all form av forskning visar att vi inte på något håll i världen lyckats röja dessa hinder och det håller kvinnor tillbaka.
Att skriva policydokument med vackra visioner tycks inte vara problemet. Däremot stöter många på patrull när de gör en ansats att förändra eller förnya. Övertygelse om att verklig förändring endast kan ske om alla inkluderas driver oss framåt men arbetet går för långsamt fram.
Jämställdhet måste genomsyra allt. Att aktivt arbeta med att förändra attityder, krossa glastak och öka representationen målas ofta upp som en moralisk fråga. Jämställdhet får dock aldrig reduceras till en fråga om godhet och om att vara medveten. Jämställdhet handlar om makt; den ekonomiska, den sociala och den politiska. Målet måste vara likvärdiga förutsättningar att tillskansa sig dessa.
Och representation är viktigt. Att kvinnor tar plats i beslutsfattande organ, dialog- och förhandlingsbord och erkänns som kapabla politiska aktörer må låta som en grundläggande princip. Men i många delar av världen kämpar fortfarande kvinnor med de barriärer som genom sociala konventioner och förväntningar innebär. Och de möter motstånd i form av trakasserier och våld.
Ingen är fri förrän alla är fria – och på den internationella kvinnodagen måste vi orka se hela världens kvinnor.
Global kamp för en jämställd världVi kan aldrig kan uppnå demokrati om halva befolkningen försummas. Att utsättas för hot, hat, kränkningar eller att inte ses på som en kapabel politisk aktör får direkta demokratiska konsekvenser. Ändå är det verkligheten för många kvinnor världen över. Vi på Olof Palmes Internationella Center arbetar med jämställdhet som mål i alla delar av vår verksamhet och verkar aktivt med att stärka kvinnor ekonomiskt, politiskt och socialt. Jämställdhet är ett av fem prioriterade politiska områden men det genomsyrar även de andra fyra:
Delaktighet och inflytande för kvinnor i beslutsfattande organ är en av de mest avgörande faktorerna för att skapa jämställdhet. Kvinnor är underrepresenterade hela världen, både inom politik och civilsamhälle vilket leder till missade perspektiv och sämre resultat. Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Palmecentret verkar i alla våra projekt för att skapa jämställda förutsättningar för alla medborgare att delta på lika villkor för att forma samhället de lever i, oavsett om man verkar inom politiken, civilsamhället eller facket. Bara genom ökad jämställd representation når vi slutmålet om ett samhälle där halva makten är kvinnornas och alla tillåts delta och verka i det demokratiska samtalet på lika villkor.
Läs mer om vårt arbete för demokrati och mänskliga rättigheter.
Majoriteten av världens fattiga är kvinnor. Kvinnor utför mindre del av det betalda arbetet än män., kvinnors arbete undervärderas systematiskt och de som har ett formellt arbete får i regel sämre betalt. Avsaknaden av sociala trygghetssystem gör att miljontals saknar rätten till grundläggande sjukvård, utbildning och pension, något som drabbar kvinnor hårdast. Vid kris gör ojämlikheten kvinnor mer sårbara. Världens resurser måste fördelas mer jämlikt, och för att skapa rättvisa krävs politiska reformer och starka fackföreningar som driver kvinnliga löntagares intressen. Att verka för arbetares rättigheter är att verka för kvinnors rättigheter. Att verka för jämlikhet är att verka för jämställdhet. Därför genomsyrar jämställdhetsarbetet alla Palmecentrets internationella projekt, oavsett aktör eller övergripande målsättning.
Läs mer om vårt arbete för jämlikhet och arbetares rättigheter.
Klimatförändringarna drabbar idag kvinnor i utvecklingsländer hårdast. Detta trots att det påvisas gång på gång att de största klimatbovarna är bemedlade män. Arbete som i större utsträckning idag utförs av kvinnor, – som att odla mat, hämta vatten och ved, är redan idag svårt drabbade av klimatförändringarna. Klimatnotan landar på grupper och delar av världen som står för en betydligt mindre klimatpåverkan.
Att kvinnor är underrepresenterade i maktpositioner påverkar också våra chanser att nå klimatmålen. Länder med större jämställdhet är mer framgångsrika i att driva politik för en hållbar utveckling. Därför är jämställdhetsarbete en grund i alla Palmecentrets projekt för rättvis klimatomställning.
Läs mer om vårt arbete för rättvis klimatomställning.
När kvinnor deltar i fredsförhandlingar blir freden mer hållbar. Flickor och kvinnor är särskilt utsatta i krig och konflikt och riskerar att utsättas både av väpnade grupper och innanför hemmets fyra väggar. I fredsförhandlingar är det viktigt att kvinnors erfarenheter lyfts, annars riskerar framtida fredsavtal och samhällen att missa konsekvenserna av sexuellt våld, våld i hemmet, tvångsäktenskap och andra kvinnliga erfarenheter. Jämställdhetsperspektivet genomsyrar därför vårt samarbete med civilsamhällesorganisationer och progressiva politiska rörelser i konfliktområden verkar för långsiktig fred.
Läs mer om vårt arbete för fred och dialog.
Mer än kastruller krävs för att driva ut onda andarFilmklippet min kollega skickar visar en mörk och tom gata i Burmas största stad Rangoon. Men ljudet är ögonbedövande. Från öppna fönster och dörrar visar människor sin avsky mot militärkuppen genom att slå på grytor och kastruller. Vi känner igen protestaktionen. Den har använts av allt från Stockholms krögare som är missnöjda med hur Coronarestriktionerna påverkar restaurangbranschen till demonstrationer mot president Salvador Allende i diktaturens Chile. I Burma har protestaktionen en mycket symbolisk betydelse då metoden sedan urminnestider använts för att skrämma bort onda andar.
Växande krav på en ny konstitution, inte minst efter NLD:s storseger i valet i november 2020, tros vara en av anledningarna till den statskupp som nu kastat Burma tillbaka till militärdiktatur. I ett slag har årtionden av kamp för demokrati och mänskliga rättigheter i landet raderats ut. Men människor låter sig inte nedslås. De bankar på kastruller nattetid. De samlas på gatorna och demonstrerar dagtid. I nattliga räder grips demonstranter. En ny cybersäkerhetslag förbereds som kommer göra det möjligt för militärjuntan att åtala alla som kritiserar kuppmakarna och visar stöd för Aung San Suu Kyi. Minst 23 000 fångar har släppts ur landets överfulla fängelser vilket tolkats som ett sätt att skapa plats för massgripanden.
Också på gatorna i Belarus har demonstranterna slagit på kastruller och grytor för att visa sitt missnöje med Alexander Lukasjenkos regim. Fler än 30 000 har gripits i de omfattande protester som pågått i landet sedan det förfuskade valet i augusti förra året. Även om kylan och pandemin gör att allt färre protesterar öppet i Belarus samlas människor fortfarande för att demonstrera.
Burma och Belarus två länder som just nu förenas i folkens kamp för frihet och demokrati. Två länder där repressiva regimer kontrollerar både ekonomin och politiken. Två länder där kraven på sanktioner växer men också på utländska företag att sätta handling bakom fina policyer om socialt ansvarstagande.
I Belarus planerar IKEA just nu att utöka verksamheten. Trots vetskapen om att företagets inköp av virke ger regimen stora intäkter. Sedan förra året kan du köpa belarusiskt mousserande vin på Systembolaget. Lanseringen ägde ironiskt nog rum i augusti, nästan samtidigt som det val som utlöst protesterna. H&M var ett av de första svenska företagen på plats efter att sanktionerna mot den tidigare militärregimen i Burma lyftes 2013 och som nu kommer tvingas samarbeta med militärjuntan. Redan förra året kritiserades Ericsson för sitt samarbete med ett telekombolag kopplat till Burmas militär.
Ska diktaturens onda andar kunna drivas bort krävs mer än kastrullprotester. Världssamfundet måste agera tillsammans till stöd för demonstranterna och företagen sluta fylla förtryckande regimers fickor med pengar.
Krönikan publicerades i februari 2021 i Aktuellt i Politiken.
4 saker du kan göra för Burma!1. Stöd Burmas frihetskamp. Skänk en gåva!
Ditt bidrag möjliggör att fler personer kan organisera sig och stärka kampen för en demokratisk utveckling i landet.
2. Höj tre fingrar för Burma! Använd Palmecentrets ram till din profilbild på Facebook.
Gör som många burmeser redan gjort – använd Palmecentrets ram för att visa solidaritet och öka kännedomen om vad som sker i Burma.
3. Läs vår debattartikel i Sydsvenskan och dela den på sociala medier.
Vi framför konkreta politiska krav. Sverige och EU bör införa riktade sanktioner mot Burmas militär.
4. Boka en expert från Palmecentret till din förening, fackklubb eller organisation och få dagsaktuell och fördjupad information om situationen i landet.
Palmecentret har lång erfarenhet och kunskap om landet. Boka in någon av våra experter för att få höra mer om situationen i landet och hur ni kan engagera er.
Tiotusentals människor demonstrerar dagligen mot militärjuntan i Burma (även kallat Myanmar). Det råder inga tvivel om att befolkningen motsätter sig militärens brutala maktövertagande.
Nu måste omvärlden snabbt visa handlingskraft och vidta konkreta åtgärder som biter på militären. Riktade sanktioner mot militärens ekonomiska intressen skulle kunna vara avgörande.
De senaste veckorna har nyheter kablats ut från Burma som vi hoppades var förpassade till historien. Än en gång har militären gripit makten i landet och avsatt den folkvalda regeringen. Men som så många gånger tidigare har folket gått ut på gatorna med sin säkerhet som insats. De vägrar acceptera en återgång till diktatur.
Den 1 februari, samma dag som det nyvalda parlamentet i Burma skulle tillträda, genomförde militären sin statskupp. Ett års undantagstillstånd utlystes, de folkvalda politikerna avsattes och militären tog över styrningen av landet. Fler än 500 aktivister, journalister och politiker har hittills gripits, däribland landets civila ledare, fredspristagaren Aung San Suu Kyi. Istället styrs landet av överbefälhavare Min Aung Hlaing. Samme man som FN-utredare pekar ut som ansvarig för brott mot mänskligheten och fördrivningen av folkgruppen rohingya.
Redan samma dag som militären grep makten började människor öppet visa sitt motstånd. Protesterna växte snabbt och nu sker dagliga massdemonstrationer i hela landet. Enbart den största staden Rangoon har enligt flera olika lokala medier fler än 100 000 människor slutit upp i de största folkliga demonstrationerna sedan de stora demonstrationerna mot diktaturen 1988.
Det finns en stor kraft och beslutsamhet i de demonstrationer som nu sker. I tio år har befolkningen fått känna på hur det är att leva i ett mer öppet samhälle. Ekonomin har vuxit och levnadsstandarden har ökat. För dagens unga är kontakt med omvärlden en självklarhet. Aung San Suu Kyi, som länge satt i husarrest, ställde upp och vann två val med stor majoritet. Hennes styre har varit en stor besvikelse för många, inte minst landets minoriteter, men det innebär inte att de vill återgå till militärdiktaturen. Framför allt för landets unga är det en otänkbarhet.
Protesterna har varit fredliga och välorganiserade men har trots det i flera fall mötts av våld från polisen. Tårgas, vattenkanoner och gummikulor har använts mot demonstranter och det finns även rapporter om att poliser skjutit skarpt. De senaste dagarna har soldater och stridsfordon synts på gatorna i städer runt om i landet. Tillslagen mot demonstranterna blir alltmer hårdhänta. Skakande scener har fångats på film när polis skjutit mot folkmassor. Regimens svar kan bli än mer brutalt. Militären har tidigare slagit ner protester utan pardon med tusentals döda som följd.
Omvärlden måste agera snabbt för att sätta press på militären. Konkreta åtgärder måste till. Den burmesiska militären har omfattande ekonomiska intressen. Den kontrollerar flera stora företag, något som ger stora intäkter utanför försvarsbudgeten. Genom att rikta in sig på dessa kan omvärlden sätta press på juntan.
Sverige och EU bör omedelbart införa riktade sanktioner mot den burmesiska militären och företag som ägs och kontrolleras av militären, något som även rekommenderas av FN:s särskilda utredningskommission för Burma. USA har tagit på sig ledartröjan och redan aviserat sanktioner mot tio personer som bär ansvar för statskuppen och tre företag som ägs av militären. Men EU har ännu inte presenterat några konkreta åtgärder som svar på militärkuppen. Sveriges regering måste driva på så att EU omedelbart agerar mot militären.
Tiden att agera är nu. Burma får inte glida tillbaka in i militärens järngrepp. Omvärlden måste stödja de demokratiska krafter i landet som står upp mot militären.
Abul Kalam, ordförande för Swedish Rohingya Association
Anders L Pettersson, executive director vid Civil Rights Defenders
Anna Sundström, generalsekreterare vid Olof Palmes Internationella Center
Eva Ekelund, policychef vid Act Svenska kyrkan
Kristina Jelmin, verksamhetschef för Svenska Burmakommittén
Lina Arvidsson, talesperson för Globala Partnerskap, LSU – Sveriges Ungdomsorganisationer
Måns Molander, Nordenchef vid Human Rights Watch
Ulrika Strand, generalsekreterare vid Fonden för mänskliga rättigheter
Anna Widoff, ordförande för MeSheWe
Artikeln publicerades 19/2 – 2020 i Sydsvenskan.
Burma: Kamp på liv och dödPå Rangoons gator i Burma ekar varje kväll lätena av pinnar som slås mot kastruller och stekpannor. En gammal sed för att driva ut onda andar används nu av befolkningen för att visa sitt missnöje efter militärkuppen den 1 februari. De folkliga protesterna fortsätter rasa i Burma, men oron för ökat våld är ständigt närvarande. Militären har tidigare visat på att de är kapabla till att brutalt slå ner de som visar motstånd.
Palmecentret stödjer en människorättsorganisation i Burma och får via krypterade mail kontakt med en anställd som vill vara anonym.
– Militär och polis har börjat arrestera organisatörerna och rädslan är stor för att polisen snart kommer börja ta till väpnat våld.
Organisationen är medlemsbaserad och i många städer runt om i landet har representanter initierat protester och demonstrationer. De samlar även in data på arresterade aktivister och sätter ihop dem med juridiska ombud.
– Demonstranterna tvekar inte att fortsätta gå ut på gatorna. De inser att om de inte kämpar för sin frihet nu kommer de leva under militärstyre för resten av sina liv.
Att kommunicera med medlemmar ute i landet blir allt svårare.
– Vi har behövt ändra hela vår strategi för organisering och kommunikation, nu är vi en undergroundrörelse.
Palmecentret har, tillsammans med den svenska arbetarrörelsen decennier av engagemang för Burma i ryggen. Tillsammans med civilsamhällesorganisationer, fackliga organisationer och folkrörelser verkar vi för ett verkligt demokratiskt Burma där fackliga rättigheter, kvinnors rättigheter och minoriteters rättigheter respekteras. Men nu krävs ett ännu större engagemang från omvärlden.
– Det internationella samfundet måste agera mot militärdiktaturen och stoppa alla diplomatiska relationer. Det behövs ett brett fördömande av juntan, och ett bredd stöd och erkännande av demonstranternas kamp, säger den anställda.
Stöd Burmas frihetskamp och bidra med ditt stöd till Palmecentrets insamling.
Såhär utnyttjar de auktoritära ledarna pandeminI Ungern har Viktor Orbán infört lagar som gör att journalister som anses sprida ”fejknyheter” kan få upp till fem års fängelse. I Japan, Thailand och Kambodja har undantagslagar införts som begränsar pressfriheten. I Rumänien har en ny lag stiftats som gör att myndigheter kan censurera webbsidor och i Serbien finns planer på att låta staten få monopol på att informera om covid-19. Allra mest långtgående är undantagslagen i Kambodja som gör det möjligt för regeringen att censurera medier, digitala plattformar och övervaka telefonsamtal.
I flera länder används digital teknik för att övervaka människors rörelser som ett led i bekämpningen av smittan. En del av detta har vällovliga syften, i flera länder har människor frivilligt laddat ner appar för att få uppgifter om smittade personer i närheten. I andra fall är det uppenbart att den digitala kontrollen också haft andra syften. I Armenien har staten beslutat att myndigheterna ska få tillgång till uppgifter från medborgarnas mobiltelefoner. I Iran har inrikesministeriet fått tillgång till digitala uppgifter om hur människor rör sig och i Israel har premiärminister Benjamin Netanyahu öppnat för att myndigheterna i hemlighet ska få spåra uppgifter från medborgarnas mobiltelefoner. Från Ryssland kommer uppgifter om att myndigheterna bygger datasystem för att koppla samman information från appar som anger var människor befinner sig med uppgifter från kameraövervakning, bankkort etc. Kritiker kallar systemet för ”cyber-gulag”.
För att hindra smittan har länder infört bestämmelser för att förhindra folksamlingar. Det har också påverkat möjligheten att hålla politiska möten. Det som dock inte är acceptabelt är när restriktionerna varit specifikt utformade för att hota, tysta och diskriminera den politiska oppositionen. I Bangladesh har restriktionerna använts för att gripa vårdpersonal, studenter och aktivister som kritiserat landets coronapolitik. I Bolivia har staten öppnat för att MR-aktivister ska kunna åtalas. I Uganda har polisen slagit till mot hbtq-personer som anklagats för att sprida viruset. Även i Filippinerna har hbtq-personer attackerats och trakasserats av polis. I andra länder har myndigheterna passat på att gripa personer när det mediala ljuset varit riktat mot smittspridningen. Ett exempel är Hongkong där polisen har gripit flera personer som tillhör den demokratiska oppositionen.
