Fred & Dialog-arkiv

Efter ett kärnvapenkrig finns inga segrare, bara ömsesidig förintelse. Därför hjälper det inte med fler och kraftigare vapen. Säkerhet kan bara nås gemensamt. Det var slutsatsen i den rapport som en kommission ledd av Olof Palme lade fram 1982.

I dag när spänningen mellan supermakterna ökar, nedrustningsavtal sägs upp och massförstörelsevapnen blir allt mer avancerade är det dags att åter lyfta begreppet Gemensam säkerhet.

En ny global kommission har satts samman. Nästa år, 40 år efter Palmekommissionen, presenterar de en rapport om hur vi ska säkra vår gemensamma framtid. Kommissionen kommer att analysera nya utmaningar för den gemensamma säkerheten; klimatförändringar, obalanserad globalisering, uppsagda nedrustningsavtal, konsekvenserna av Covid-19-pandemin och den globala tillbakagången för demokratin.

Initiativet drivs av Olof Palmes Internationella Center, International Trade Union Confederation (ITUC) och International Peace Bureau (IPB)

I dag när spänningen mellan supermakterna ökar, nedrustningsavtal sägs upp och massförstörelsevapnen blir allt mer avancerade är det dags att åter lyfta begreppet Gemensam säkerhet.

En ny global kommission har satts samman. Nästa år, 40 år efter Palmekommissionen, presenterar de en rapport om hur vi ska rädda vår gemensamma framtid. Välkommen att delta när projektet lanseras.

Sveriges statminister Stefan Löfven ger en kort introduktion om Gemensam säkerhet. Hans Dahlgren, EU-minister och aktiv i sekretariatet för Palmekommissionen ger en inblick i den tidigare kommissionens arbete. Sju av högnivåkommissionens medlemmar samtalar kring hur vi måste arbeta för att rädda vår planets framtid.

Deltagare:
Sharan Burrow, generalsekreterare världsfacket ITUC
Kumi Naidoo, Global Ambassador, Africans Rising for Justice, Peace and Dignity
Saber Chowdhury, ledamot av Bangladesh parlament och tidigare ordförande för Interparlamentariska unionen
Sean Conner, assisterande samordnare på International Peace Bureau
Anna Fendley, ordförande ITUC:s ungdomskommitte
Rosaline Marbinah, ungdomsrepresentant OSSE

Common Security 2022: Gemensam säkerhet eller gemensam förintelse
När? 14/6 kl. 11.00 – 12.30 (CET)
Var? Sänds på Palmecentrets Facebooksida, YouTube och Zoom (anmälan krävs för Zoom)

Initiativet Common Security 2022 drivs av Olof Palmes Internationella Center tillsammans med International Trade Union Confederation (ITUC) och International Peace Bureau (IPB)

I augusti 2021 planerar FN att hålla en översynskonferens av Icke-spridningsavtalet, NPT, som trädde
i kraft 1970. Avtalet innehåller tre delar: att förhindra spridning av kärnvapen, att nedrusta kärnvapnen
samt att främja kärnkraft för civilt bruk. 191 stater är parter till NPT. Det räknas som en hörnpelare
bland internationella fördrag för att begränsa och nedrusta världens kärnvapen.

Hur förbereder sig Sveriges regering inför deltagandet i översynskonferensen? Vad bedöms som en
framgångsrik konferens? Vilka folkrättsliga aspekter ska tas hänsyn till? Vad kan civilsamhället
göra? Vilka andra vägar finns för kärnvapennedrustning? Tillsammans med namnkunniga experter
diskuterar vi dessa ödesmättade frågor. Varmt välkommen att delta!

Vår panel:
Ann-Sofie Nilsson, Sveriges nedrustningsambassadör, Utrikesdepartementet
Anna Sundström, generalsekreterare, Olof Palmes internationella center
Linda Borgheden, folkrättsrådgivare, Svenska Röda Korset
Thomas Jonter, professor i Internationella relationer, Stockholms universitet

Moderator:
Gabriella Irsten, politisk handläggare, Internationella Kvinnoförbundet för Fred & Frihet, IKFF

Lättnaden över nyheten om vapenvila mellan Hamas, och andra terrororganisationer på Gazaremsan, och Israel blandas med frustration över den moderata partiledningens cynism och populism. Mitt under den senaste tidens våldsupptrappning meddelar Moderaterna att de vill minska det svenska biståndet till Palestina. Det är en farlig väg att gå och minst sagt häpnadsväckande.

Den här gången varade den väpnade konflikten i elva dagar och krävde 244 människors liv. Tolv israeler varav två barn och 232 palestinier, varav 65 barn. Över tjugo mediehus och organisationer har fått sina kontor förstörda. Just när Gaza är sönderslaget av krig och behoven är som störst, passar Moderaterna på att deklarera att biståndet till Palestina ska minska.

De humanitära behoven är enorma och samtidigt kommer våldet återkomma så länge det politiska läget inte förbättras. Ytterligare civila kommer dö, familjer trasas sönder och nya trauman kommer uppstå för de barn som redan lider och tappar tro på framtiden och demokratin. För långsiktig stabilitet och fred krävs demokrati och framtidstro genom enträget arbete med att förbättra människors levnadsvillkor vilket är vad svenskt bistånd haft och har som huvuduppgift.

Det svenska biståndet till Palestina stödjer de krafter som arbetar för demokrati, yttrandefrihet, kvinnors rättigheter, ansvarsutkrävande och mot extremism. Moderaterna har rätt i att demokratin är hotad. Desto större anledning att stödja det palestinska civilsamhället.

I våldscyklerna är det extremisterna som håller i taktpinnen och det är vår uppgift att stötta de demokratiska och fredsinriktade krafter som till slut är bärare av en hållbar politisk lösning på konflikten. Det palestinska civilsamhällets organisationer spelar också en viktig roll i att bevaka och rapportera om situationen för demokrati och mänskliga rättigheter i de områden som kontrolleras av Hamas och den palestinska myndigheten.

Bistånd är inte en konsultbeställning. Högerns annonserade neddragningar av finansiering i hopp om snabba lösningar är orealistiskt, kontraproduktivt och farligt. Att den svenska högern med Moderater och Sverigedemokrater i spetsen har för avsikt att minska biståndet är heller inget nytt.

Trots att stödet för svenskt bistånd idag är stort bland befolkningen görs populistiska försök att ställa behov mot varandra för att kunna lämna världens fattiga med notan för skattesänkningar i Sverige. Detta trots att världsutvecklingen i allmänhet och demokratiutvecklingen i synnerhet går åt fel håll med ett minskat demokratiskt utrymme för civilsamhället. Då behöver den internationella solidariteten och samarbetet stärkas. Är målet fred och stabilisering är demokratibistånd vägen framåt.

Länge har dessutom udden riktats mot just Palestina. Det finns inga ambitioner hos det högerkonservativa blocket att skapa en drägligare tillvaro för dessa människor. Man har valt sida och riskerar med sin politik att stärka extremisterna och omöjliggöra en långsiktig lösning både politiskt och socialt.

Att kapa stödet skulle inte pressa ickedemokratiska aktörer, utan istället främst drabba barn och unga. Svenskt bistånd ger hopp om ett värdigt liv och bidrar till framtidstro för människor som vuxit upp i en flera decennier lång konflikt. Har Sverige ambitioner att verka för långsiktigt freds- och demokratibygge behöver vi också vara realistiska. Det kostar pengar, men det räddar liv. Det främjar demokratin och bereder väg för den långsiktiga lösning som är den enda möjliga: två stater i fred, säkerhet och samexistens.

Sameer Amro är ensam på Palmecentrets partnerorganisation Old City Youth Associations (OYCA) kontor i Jerusalem när vi når honom via WhatsApp. Gatorna är tomma, butikerna är stängda. De enda som syns ute på gatan är israelisk polis som patrullerar i området. Det har gått cirka två veckor sedan oroligheterna blossade upp i östra Jerusalem efter att israelisk domstol beslutat att tvångsevakuera närmare ett hundratal palestinier från deras bostäder i Sheik Jarrah.

– Det är strejk idag i Jerusalem. Vi går inte till jobbet för att med de medel vi har protestera mot våldet, ockupationen, tvångsevakueringarna, säger Sameer som jobbar som verksamhetsledare på OCYA.

Träffpunkt för unga i det trånga och konflikthärjade Jerusalem

I vanliga fall, innan corona och våldseskaleringen, möts palestinska ungdomar i OCYA:s lokaler som organiserar kulturevents, föreläsningar och fritidsaktiviteter. Organisationen fungerar som en träffpunkt för unga som ofta bor trångt i det överbefolkade östra Jerusalem. I lokalerna kan de mötas, lära sig om sina rättigheter och utbyta erfarenheter. Många av dem har tunga sådana, och har blivit utsatta för våld och trakasserier av israelisk militär, bosättare och polis.

Men idag ekar lokalen tom. Sameer har skrivit till ungdomarna via organisationens Facebooksida och sagt att de inte ska komma dit. Skolorna är också stängda. Ute på gatorna är man som inte säker, speciellt inte som ung kille, menar Sameer.

Våldet är på en ny nivå

– Våldet är alltid närvarande här, men nu är det på en ny nivå. Människor blir misshandlade och trakasserade av både polis och bosättare utan någon som helst anledning. Det finns ingen rörelsefrihet.

Att omvärlden nu har sin blick riktade mot Palestina är bra, men mer krävs menar Sameer. Han tror att oroligheterna i Jerusalem nog kommer lägga sig om några dagar, men då är det viktigt att fokuset blir kvar.

– Omvärlden och EU måste sätta press på Israel för att få slut på ockupationen, även efter när det mest akuta våldet lagt sig.

Palmecentret stödjer Old City Youth Association och 12 andra organisationer i Palestina som verkar för långsiktigt fredsbyggande, ungas deltagande, kvinnors rättigheter och fackliga rättigheter. Stöd vårt arbete i Palestina – swisha 123 240 60 72. Läs mer om vårt arbete här.

Palmecentret listar 4 saker du kan göra för att visa solidaritet med Palestina.

1. Synliggör palestiniernas verklighet
Uppmärksamma vänner och bekanta på vad som händer, dela inlägg, artiklar och information i sociala medier. Få din omvärld att se!

2. Hör av dig till en riksdagsledamot
Sverige är ett av få europeiska länder som erkänt Palestina som stat, men vi kan göra väldigt mycket mer, exempelvis stoppa handel med varor från bosättarområden. Hör av dig till en politiker i riksdagen och be dem reagera och agera.

3. Håll dig uppdaterad
Bjud in en expert från Palmecentret till din lokala förening, klubb eller organisation. Låt oss berätta om situationen i landet och hur våra partners arbetar för en hållbar fredslösning.

4. Swisha en gåva
Palmecentret samarbetar med ett 15-tal palestinska organisationer för ett långsiktigt fredsbyggande. Vi når främst kvinnor, ungdomar och arbetare och stöttar dem i byggandet av deras samhälle. Swisha till 123 240 60 72 – märk med ”Palestina”.

Området Sheik Jarrah i det ockuperade östra Jerusalem, har i dagarna fått stå symbol för den folkrättsvidriga ockupationen av Palestina som pågått allt för länge. Den israeliska staten tillåter bosättare att stjäla land och hem från palestinier medan världen tyst tittar på.

Enligt FN:s kontor för humanitära frågor (OCHA) dokumenterades förra året minst 771 fall av våldsamt agerande av israeliska bosättare som resulterade i att 133 palestinier skadades främst i östra Jerusalem, Hebron, Nablus och Ramallah. Under de tre första månaderna av 2021 dokumenterades ytterligare drygt 210 fall.

De senaste dagarna har många av oss skakats av tvångsevakueringarna av palestinier boende i stadsdelen Sheik Jarrah efter att israelisk domstol hävdat att området skulle ha utgjort judisk mark före 1948. Även det har resulterat i hundratals skadade.

Igår miste dessutom 21 personer sitt liv, bland dem 9 barn, som en konsekvens av israeliska bombattacker i Gaza. Våldet från alla parter måste upphöra omedelbart.

Det är när brott möts med straffrihet som en ockupation kan fortgå i över sju decennier och försätter miljontals palestinier på flykt. Såväl de israeliska bosättningarna som våldet bosättarna och den israeliska militären utövar mot palestinier är ett brott mot internationell rätt.

Europeiska skattebetalares bistånd till att bygga upp hem och skolor för palestinier på palestinsk mark förstörs eller konfiskeras systematiskt av israeliska myndigheter. Det är oacceptabelt och måste omedelbart kompenseras av Israel.

Det är ett faktum att Benjamin Netanyahu och den israeliska högern saknar vilja att verka för en fredlig lösning grundat på två stater. Det är också häpnadsväckande att ockupationen har fått fortgå utan agerande från det internationella samfundet.

I Europaparlamentet har extremhögern, högern och många gånger den liberala gruppen tillsammans utgjort hinder för att ens ta upp frågan om Israels folkrättsbrott i parlamentet. Nästa vecka kommer frågan återigen vara på bordet.

Det är dags för alla svenska partier att ta sitt ansvar för att få slut på ockupationen utan konstanta undanflykter. Det finns ett flertal saker alla svenska partier i riksdagen och i Europaparlamentet skulle kunna driva gemensamt:

1) Erkänn Palestina enligt 1967 års gränser. För alla som verkligen tror på en tvåstatslösning borde ett erkännande av Palestina vara en självklarhet. Så länge Palestina inte erkänns på samma sätt som Israel kommer framgång vara svårt att uppnås i framtida fredsförhandlingarna. Sverige gick i bräschen och erkände redan 2014 men vi behöver fortsätta trycka på för att fler stater ska välja att göra detsamma.

2) Stoppa handel med varor från bosättarområden och företag som bidrar till att upprätthålla ockupationen. Bosättningar är ett brott mot internationell rätt och borde inte stödjas av någon. Dessutom utgör expansionen av bosättningar ett stort hinder för en ordnad tvåstatslösning.

3) Se över EU:s och Israels associationsavtal. Enligt artikel två i associationsavtalet utgör respekten för mänskliga rättigheter och demokrati i både de interna och externa relationerna en avgörande del av avtalet. Israels brott mot mänskliga rättigheter kan vara ett avtalsbrott.

4) Stödja internationella brottmålsdomstolen i dess utredning av krigsbrott. Internationella brottmålsdomstolen inledde tidigare i år en förundersökning om möjliga krigsbrott som begåtts på ockuperat territorium. Sedan dess har både domstolen och chefsåklagaren utsatts för politiska påtryckningar av israeliska myndigheter som dessutom vägrar samarbeta. Det är viktigt att rättsstatens principer respekteras och domstolen får utöva sitt arbete på ett oberoende och opartiskt sätt. Brott får inte fortsätta mötas av straffrihet.

Olof Palmes ord “Politik är att vilja något” är viktigare än någonsin. ”Att vilja förändring, därför att förändringen ger löften om förbättring”.

För alla oss som tror att en tvåstatslösning är vägen fram, där Israel och Palestina lever sida vid sida i fred och säkerhet, borde ovanstående krav vara en självklarhet.

Evin Incir, Europaparlamentariker (S)
Anna Sundström, Generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center
Tajma Sisic, Internationell ledare, SSU

För första gången på över två decennier ökar den extrema fattigdomen i världen. Vid årsskiftet varnade FN för att 235 miljoner människor kommer att behöva akut stöd nästa år i spåren av pandemin – en ökning med 40 procent från 2019.

För första gången sedan FN:s utvecklingsprogram UNDP började mäta utvecklingen i världen genom sitt Human Development Index gick utvecklingen på många håll bakåt under 2020. Samtidigt minskar det sammanlagda biståndet till låginkomstländer och ländernas skuldbörda ökar.

Också i Sverige fortsätter röster höjas för att minska biståndet och villkora det med krav som de facto underminerar syftet om att minska fattigdom och förtryck. I sann Donald Trump-anda trummar Moderaterna ut budskap om att strypa biståndet och påståenden om att sätta ”Sverige först”, som om Sverige är en isolerad ö och inte påverkas av den globala utvecklingen.

När Europaparlamentet nyligen röstade igenom ett förslag om att använda bistånd som påtryckningsmedel i migrationspolitiken var det på den moderata gruppen i Europaparlamentets (EPP) initiativ. I stället för att bekämpa fattigdom och bidra till hållbar utveckling i de länder och för de människor som behöver stödet allra mest, sätts kortsiktiga intressen först och biståndet riktas till de länder som hörsammar krav på gränspoliser.

Vi socialdemokrater står upp för det svenska biståndet som sätter fattigdomsbekämpning först. Vi är stolta över att vi lägger en hundradel av vårt växande välstånd i Sverige på utveckling i andra delar av världen, det har vi definitivt råd med och problemen globalt kräver det. Vår säkerhet, handel och utveckling är helt beroende av att andra länders utveckling går i positiv riktning. Därför ska biståndet också fortsatt användas till att utrota fattigdomen, stärka jämställdheten och minska orättvisorna i världen.

Samtidigt som våra samhällen utmanas av en pandemi av historiska dimensioner utgör klimatkrisen ett akut hot mot vår existens. Effekterna syns redan nu i form av återkommande bränder, översvämningar, torka och hotet mot den biologiska mångfalden.

Hårdast drabbas de miljontals människor som redan lever i social och ekonomisk utsatthet, speciellt kvinnor och flickor. Behovet av internationell solidaritet, samverkan och en feministisk biståndspolitik har därför aldrig varit större än just nu.

När utmaningarna hopar sig är det lätt att det känns hopplöst. Men det är viktigare än någonsin att vi kraftsamlar för att vända utvecklingen. Vi vet att det går. Vi har ju gjort det förut – tillsammans.

Att minska fattigdomen och bidra till att förbättra levnadsvillkoren för människor som lever i fattigdom har varit målet för det svenska biståndet sedan starten på 1960-talet. Genom ett generöst bistånd har vi bidragit till just detta.

De senaste decennierna har miljontals människor tagit sig ur fattigdom, barnadödligheten har minskat kraftigt, fler människor har tillgång till sjukvård och de allra flesta barn går i skolan. När nu utvecklingen vänds tillbaka måste världssamfundets ansträngningar öka liksom den rika världens vilja att ta ansvar för den globala utvecklingen.

Själva kärnan i solidaritetsbegreppet är just insikten om vårt ömsesidiga beroende av varandra. Olof Palme talade ofta om den moderna världens ödesgemenskap; en insikt om att världens länder kommit att bli alltmer beroende av varandra.

Genom en aktiv utrikespolitik som ger fortsatt prioritet åt internationell samverkan och ett generöst bistånd bidrar vi till en bättre och tryggare värld. Det är bra också för Sverige. Globalt samarbete för minskad fattigdom och ojämlikhet är vår främsta framtidsstrategi.

Annika Strandhäll (S), biståndspolitisk talesperson och riksdagsledamot
Evin Incir (S), Europaparlamentariker
Anna Sundström, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center

Vi kan aldrig kan uppnå demokrati om halva befolkningen försummas. Att utsättas för hot, hat, kränkningar eller att inte ses på som en kapabel politisk aktör får direkta demokratiska konsekvenser. Ändå är det verkligheten för många kvinnor världen över. Vi på Olof Palmes Internationella Center arbetar med jämställdhet som mål i alla delar av vår verksamhet och verkar aktivt med att stärka kvinnor ekonomiskt, politiskt och socialt. Jämställdhet är ett av fem prioriterade politiska områden men det genomsyrar även de andra fyra:

Demokrati och mänskliga rättigheter

Delaktighet och inflytande för kvinnor i beslutsfattande organ är en av de mest avgörande faktorerna för att skapa jämställdhet. Kvinnor är underrepresenterade hela världen, både inom politik och civilsamhälle vilket leder till missade perspektiv och sämre resultat. Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Palmecentret verkar i alla våra projekt för att skapa jämställda förutsättningar för alla medborgare att delta på lika villkor för att forma samhället de lever i, oavsett om man verkar inom politiken, civilsamhället eller facket. Bara genom ökad jämställd representation når vi slutmålet om ett samhälle där halva makten är kvinnornas och alla tillåts delta och verka i det demokratiska samtalet på lika villkor.

Jämlikhet och arbetares rättigheter

Majoriteten av världens fattiga är kvinnor. Kvinnor utför mindre del av det betalda arbetet än män., kvinnors arbete undervärderas systematiskt och de som har ett formellt arbete får i regel sämre betalt. Avsaknaden av sociala trygghetssystem gör att miljontals saknar rätten till grundläggande sjukvård, utbildning och pension, något som drabbar kvinnor hårdast. Vid kris gör ojämlikheten kvinnor mer sårbara. Världens resurser måste fördelas mer jämlikt, och för att skapa rättvisa krävs politiska reformer och starka fackföreningar som driver kvinnliga löntagares intressen. Att verka för arbetares rättigheter är att verka för kvinnors rättigheter. Att verka för jämlikhet är att verka för jämställdhet. Därför genomsyrar jämställdhetsarbetet alla Palmecentrets internationella projekt, oavsett aktör eller övergripande målsättning.

Rättvis klimatomställning

Klimatförändringarna drabbar idag kvinnor i utvecklingsländer hårdast. Detta trots att det påvisas gång på gång att de största klimatbovarna är bemedlade män. Arbete som i större utsträckning idag utförs av kvinnor, – som att odla mat, hämta vatten och ved, är redan idag svårt drabbade av klimatförändringarna. Klimatnotan landar på grupper och delar av världen som står för en betydligt mindre klimatpåverkan.
Att kvinnor är underrepresenterade i maktpositioner påverkar också våra chanser att nå klimatmålen. Länder med större jämställdhet är mer framgångsrika i att driva politik för en hållbar utveckling. Därför är jämställdhetsarbete en grund i alla Palmecentrets projekt för rättvis klimatomställning.

Fred och dialog

När kvinnor deltar i fredsförhandlingar blir freden mer hållbar. Flickor och kvinnor är särskilt utsatta i krig och konflikt och riskerar att utsättas både av väpnade grupper och innanför hemmets fyra väggar. I fredsförhandlingar är det viktigt att kvinnors erfarenheter lyfts, annars riskerar framtida fredsavtal och samhällen att missa konsekvenserna av sexuellt våld, våld i hemmet, tvångsäktenskap och andra kvinnliga erfarenheter. Jämställdhetsperspektivet genomsyrar därför vårt samarbete med civilsamhällesorganisationer och progressiva politiska rörelser i konfliktområden verkar för långsiktig fred.

I dag träder äntligen FN:s förbud mot kärnvapen, TPNW, i kraft. Efter år av internationellt organiserad kamp nåddes i oktober förra året äntligen den magiska gränsen om ratificering i 50 stater. Detta gör förbudet till internationell lag, vilket innebär förbud mot att utveckla, testa, producera, tillverka, äga eller lagra kärnvapen av alla slag. Detta är därför en stor dag för folkrätten och för internationellt samarbete.

För trots att förbudet endast gäller i de länder som ratificerat avtalet, och trots att de nio kärnvapenstaterna sparkat bakut så finns nu ett verktyg på plats för att framöver verka normerande. Det är ett stort kliv fram för fredsrörelsen i världen, men mycket återstår att göra – inte minst för oss i arbetarrörelsen i Sverige. Sverige är ett militärt alliansfritt land med ett stolt förflutet vad gäller kamp för kärnvapennedrustning, men nu lyser vi med vår frånvaro bland de 51 nationer som undertecknat avtalet.

Fastän det råder konsensus inom arbetarrörelsen om behovet av internationell stabilitet och en utveckling mot fred och nedrustning i världen, har den socialdemokratiskt ledda regeringen ännu inte valt att underteckna avtalet. I stället hänvisas alla som verkar för att Sverige ska skriva under TPNW till Stockholmsinitiativet, ett initiativ från 2019 med syfte att samla och verka för nedrustning på bred front för länder i alla delar av världen.

Kärnvapenfrågan är komplex. Det finns förstås ett behov av att bereda fler vägar framåt. Det är klokt att sammanlänka länder som skrivit under förbudet med till exempel länder som är medlemmar i NATO, för att gemensamt hitta en väg framåt. Vi välkomnar och står bakom alla insatser som har för avsikt att verka för begränsningar, avveckling eller förbud, men vi får inte nöja oss med att skynda långsamt.

Dessa två, Stockholmsinitiativet och TPNW, står inte emot varandra. Vi måste inte välja det ena eller det andra. Tvärtom har vi allt att vinna på att stå tydligt för svenska värderingar om fred och avspänning i världen, tillsammans med den svenska fredsrörelsen. Socialdemokratiskt ledda regeringar har en stolt tradition av att gå i bräschen för en säkerhetspolitik som inte spelar kärnvapenstater och auktoritära ledare i händerna och som värnar långsiktig stabilitet, säkerhet och miljö.

Vill vi fortsatt vara en ansedd humanitär stormakt behöver vi våga säga ifrån, också mot världens kärnvapennationer.

Det är dags för regeringen att ta ställning för TPNW och bidra med Sveriges goda internationella anseende till den nya normen för en fredligare planet, där kärnvapenhotet förpassats till historiens skräphög.

Anna Sundström, generalsekreterare Palmecentret
Carina Ohlsson, förbundsordförande S-kvinnor
Daniel Andersson, förbundsordförande HBT-s
Jesper Eneroth, Ordförande för S i Svenska kyrkan
Malin Malm, förbundsordförande S-studenter
Philip Botström, förbundsordförande SSU
Sara Kukka Salam, förbundsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Nyhetsbrev

Träffpunkt för unga i det trånga och konflikthärjade Jerusalem

Våldet är på en ny nivå

Demokrati och mänskliga rättigheter

Jämlikhet och arbetares rättigheter

Rättvis klimatomställning

Fred och dialog