Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast.
Det konstaterade utrikesminister Ann Linde i den årliga utrikespolitiska deklarationen i riksdagen. Det följdes av en intensiv debatt som synliggjorde konflikten mellan vänsterns och högerns säkerhetspolitiska hållning. Högern med Moderaterna i spetsen driver på för en Natooption – alltså någon slags snabbväg för Sverige att kunna gå med i Nato om det säkerhetspolitiska läget förändras.
Idag står vi inför säkerhetspolitiska utmaningar som klimathotet, Covid-19 pandemin, militär upprustning, ökade ekonomiska klyftor, fattigdom och svält.
Hur ska vi navigera i den säkerhetspolitiska debatten som enbart tycks präglas av en enda lösning: upprustning?
Med oss för att diskutera detta har vi Palmecentrets Anna Sundström och Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg.
Varmt välkommen att delta! Det krävs ingen anmälan och deltagandet är kostnadsfritt. Sändningen går live på Palmecentrets Facebooksida
Global kamp för en jämställd världVi kan aldrig kan uppnå demokrati om halva befolkningen försummas. Att utsättas för hot, hat, kränkningar eller att inte ses på som en kapabel politisk aktör får direkta demokratiska konsekvenser. Ändå är det verkligheten för många kvinnor världen över. Vi på Olof Palmes Internationella Center arbetar med jämställdhet som mål i alla delar av vår verksamhet och verkar aktivt med att stärka kvinnor ekonomiskt, politiskt och socialt. Jämställdhet är ett av fem prioriterade politiska områden men det genomsyrar även de andra fyra:
Delaktighet och inflytande för kvinnor i beslutsfattande organ är en av de mest avgörande faktorerna för att skapa jämställdhet. Kvinnor är underrepresenterade hela världen, både inom politik och civilsamhälle vilket leder till missade perspektiv och sämre resultat. Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Palmecentret verkar i alla våra projekt för att skapa jämställda förutsättningar för alla medborgare att delta på lika villkor för att forma samhället de lever i, oavsett om man verkar inom politiken, civilsamhället eller facket. Bara genom ökad jämställd representation når vi slutmålet om ett samhälle där halva makten är kvinnornas och alla tillåts delta och verka i det demokratiska samtalet på lika villkor.
Läs mer om vårt arbete för demokrati och mänskliga rättigheter.
Majoriteten av världens fattiga är kvinnor. Kvinnor utför mindre del av det betalda arbetet än män., kvinnors arbete undervärderas systematiskt och de som har ett formellt arbete får i regel sämre betalt. Avsaknaden av sociala trygghetssystem gör att miljontals saknar rätten till grundläggande sjukvård, utbildning och pension, något som drabbar kvinnor hårdast. Vid kris gör ojämlikheten kvinnor mer sårbara. Världens resurser måste fördelas mer jämlikt, och för att skapa rättvisa krävs politiska reformer och starka fackföreningar som driver kvinnliga löntagares intressen. Att verka för arbetares rättigheter är att verka för kvinnors rättigheter. Att verka för jämlikhet är att verka för jämställdhet. Därför genomsyrar jämställdhetsarbetet alla Palmecentrets internationella projekt, oavsett aktör eller övergripande målsättning.
Läs mer om vårt arbete för jämlikhet och arbetares rättigheter.
Klimatförändringarna drabbar idag kvinnor i utvecklingsländer hårdast. Detta trots att det påvisas gång på gång att de största klimatbovarna är bemedlade män. Arbete som i större utsträckning idag utförs av kvinnor, – som att odla mat, hämta vatten och ved, är redan idag svårt drabbade av klimatförändringarna. Klimatnotan landar på grupper och delar av världen som står för en betydligt mindre klimatpåverkan.
Att kvinnor är underrepresenterade i maktpositioner påverkar också våra chanser att nå klimatmålen. Länder med större jämställdhet är mer framgångsrika i att driva politik för en hållbar utveckling. Därför är jämställdhetsarbete en grund i alla Palmecentrets projekt för rättvis klimatomställning.
Läs mer om vårt arbete för rättvis klimatomställning.
När kvinnor deltar i fredsförhandlingar blir freden mer hållbar. Flickor och kvinnor är särskilt utsatta i krig och konflikt och riskerar att utsättas både av väpnade grupper och innanför hemmets fyra väggar. I fredsförhandlingar är det viktigt att kvinnors erfarenheter lyfts, annars riskerar framtida fredsavtal och samhällen att missa konsekvenserna av sexuellt våld, våld i hemmet, tvångsäktenskap och andra kvinnliga erfarenheter. Jämställdhetsperspektivet genomsyrar därför vårt samarbete med civilsamhällesorganisationer och progressiva politiska rörelser i konfliktområden verkar för långsiktig fred.
Läs mer om vårt arbete för fred och dialog.
Israel och Palestina efter Trump – Hur ska Sverige bidra till fred?I mars är det återigen omval i Israel. I Palestina väntas också parlamentsval för första gången på 15 år. I USA har Biden svurits in som president. Finns det återigen hopp i konflikten om Israel och Palestina? Hur ser situationen på marken ut?
Den israeliska människorättsorganisationen B’tselem släppte nyligen en mycket omdiskuterad rapport där de hävdar att Israel genom sin ockupation av Palestina blivit en apartheid-stat. B’tselem menar att Israel låtit upprätta två system i området mellan Jordanfloden och Medelhavet. Ett demokratiskt system för delar av befolkningen i området och militär ockupation för en annan del av denna befolkning. Vad säger folkrätten om detta och vad är i så fall omvärldens ansvar? Hur bör Sverige betrakta detta?
Den internationella brottmålsdomstolen, ICC, har också nyligen bedömt att de har jurisdiktion över folkrättsbrott begångna i de palestinska territorierna. Det betyder att både israeliska militärer såväl som palestinska folkrättsförbrytare skulle kunna åtalas. Vad innebär detta för konflikten?
Olof Palmes Internationella Center och Centerpartiets Internationella Stiftelse bjuder in till ett samtal om den svenska utrikespolitiken och om för att tala om konfliktytorna framåt och Sveriges roll. Samtalet inleds med att Roy Yellin från B’tselem berättar om organisationens senaste rapport (på engelska). Därefter fortsätter samtalet på svenska.
Medverkande panelister:
Kerstin Lundgren, utrikespolitisk talesperson Centerpartiet
Thomas Hammarberg, riksdagsledamot Socialdemokraterna (utrikesutskottet)
Pål Wrange, folkrättsexpert
Med gästspel av:
Roy Yellin, B’tselem
I dag träder äntligen FN:s förbud mot kärnvapen, TPNW, i kraft. Efter år av internationellt organiserad kamp nåddes i oktober förra året äntligen den magiska gränsen om ratificering i 50 stater. Detta gör förbudet till internationell lag, vilket innebär förbud mot att utveckla, testa, producera, tillverka, äga eller lagra kärnvapen av alla slag. Detta är därför en stor dag för folkrätten och för internationellt samarbete.
För trots att förbudet endast gäller i de länder som ratificerat avtalet, och trots att de nio kärnvapenstaterna sparkat bakut så finns nu ett verktyg på plats för att framöver verka normerande. Det är ett stort kliv fram för fredsrörelsen i världen, men mycket återstår att göra – inte minst för oss i arbetarrörelsen i Sverige. Sverige är ett militärt alliansfritt land med ett stolt förflutet vad gäller kamp för kärnvapennedrustning, men nu lyser vi med vår frånvaro bland de 51 nationer som undertecknat avtalet.
Fastän det råder konsensus inom arbetarrörelsen om behovet av internationell stabilitet och en utveckling mot fred och nedrustning i världen, har den socialdemokratiskt ledda regeringen ännu inte valt att underteckna avtalet. I stället hänvisas alla som verkar för att Sverige ska skriva under TPNW till Stockholmsinitiativet, ett initiativ från 2019 med syfte att samla och verka för nedrustning på bred front för länder i alla delar av världen.
Kärnvapenfrågan är komplex. Det finns förstås ett behov av att bereda fler vägar framåt. Det är klokt att sammanlänka länder som skrivit under förbudet med till exempel länder som är medlemmar i NATO, för att gemensamt hitta en väg framåt. Vi välkomnar och står bakom alla insatser som har för avsikt att verka för begränsningar, avveckling eller förbud, men vi får inte nöja oss med att skynda långsamt.
Dessa två, Stockholmsinitiativet och TPNW, står inte emot varandra. Vi måste inte välja det ena eller det andra. Tvärtom har vi allt att vinna på att stå tydligt för svenska värderingar om fred och avspänning i världen, tillsammans med den svenska fredsrörelsen. Socialdemokratiskt ledda regeringar har en stolt tradition av att gå i bräschen för en säkerhetspolitik som inte spelar kärnvapenstater och auktoritära ledare i händerna och som värnar långsiktig stabilitet, säkerhet och miljö.
Vill vi fortsatt vara en ansedd humanitär stormakt behöver vi våga säga ifrån, också mot världens kärnvapennationer.
Det är dags för regeringen att ta ställning för TPNW och bidra med Sveriges goda internationella anseende till den nya normen för en fredligare planet, där kärnvapenhotet förpassats till historiens skräphög.
Anna Sundström, generalsekreterare Palmecentret
Carina Ohlsson, förbundsordförande S-kvinnor
Daniel Andersson, förbundsordförande HBT-s
Jesper Eneroth, Ordförande för S i Svenska kyrkan
Malin Malm, förbundsordförande S-studenter
Philip Botström, förbundsordförande SSU
Sara Kukka Salam, förbundsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet
Artikeln publicerades 22/1 – 2020 i Arbetet.
Kärnvapenförbudet – vad gäller?1. Vad innebär konventionen?
Den innebär att kärnvapen kommer att totalförbjudas för de länder som har ratificerat* konventionen.
2. Kommer den göra skillnad?
Internationell lag handlar om att förändra normer och sätta gränser för vad som är acceptabelt, och det tar tid. Det går att jämföra med andra förbud mot massförstörelsevapen som klusterbomber, landminor och kemiska vapen. Till slut råder det konsensus om att ett vapen är så pass moraliskt fel att inneha och det påverkar även stater som inte anslutit sig till konventionen.
3. Vilka är kärnvapenmakterna?
De officiella kärnvapenstaterna är USA, Ryssland, Storbritannien, Kina och Frankrike, enligt icke-spridningsavtalet, NPT, från 1968. Efter det har Indien, Israel, Pakistan och Nordkorea också skaffat kärnvapen. Tillsammans har de ca 14 000 kärnvapen, som tillsammans skulle kunna förgöra jorden flera gånger om.
4. Vad händer om en enda kärnvapenbomb detonerar?
Idag är kärnvapnen mycket starkare än de som användes över Hiroshima och Nagasaki. Det går knappt att föreställa sig vilka förödande konsekvenser det skulle få om en bomb släpptes över en stad. Hundratusentals döda och skadade, hem och byggnader som jämnas med marken, klimatförstörelse och livsfarlig strålning och radioaktivitet flera decennier framöver. Kärnvapnen som USA och Ryssland har kan orsaka en atomvinter, vilket innebär att alla livsnödvändiga ekosystem förintas.
*Ratificera innebär att konventionen blir juridiskt bindande för en stat.
Hitta svar på tal och argument i vår Q&A!
Läs mer på Palmecentrets sida Stoppa Bomberna.
Årets första dagar har varit minst sagt händelserika. 6 januari utfördes massarrester mot oppositionsaktiva i Hongkong där bland annat LOs systerorganisation HKCTUs ordförande greps. Bara några dagar senare uppmanar Donald Trump till mobilisering i Washington som leder till stormning av Capitol Hill. Dessa händelser är dock endast toppen på ett isberg av händelser som skakar demokratins grundvalar.
Vad är det som gör att detta sker? Vilka metoder använder dessa ledare för att härska och söndra? Varför ges det idag större utrymme att tänja på demokratiska principer?
I ett samtal lett av Linn Svansbo får vi höra Annika Strandhäll, riksdagsledamot i utrikesutskottet för Socialdemokraterna och Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström diskutera hur det egentligen står till med demokratin i världen och vilka effekter tillbakagången kan komma att få.
Palmecentret har länge arbetat för att stärka unga, kvinnors och arbetares förmåga att själva förbättra sin situation i landet – för fred, jämlikhet och demokrati.
Tillsammans med röster från Palestina, Israel och Sverige kommer vi att fördjupa kunskapen om den nuvarande politiska situationen, vad vi som svensk arbetarrörelse kan göra och vägen framåt för Palestina.
Lisa Nåbo, förbundsstyrelseledamot i SSU, är konferencier. Palmedagen är ett tillfälle för arbetarrörelsen att mötas och blicka ut i världen.
13.00 Hej och välkomna!
Anna Sundström, generalsekreterare Palmecentret och Irma Görtz, Socialdemokraterna Östergötland
13.05 Att leva under ockupation – om det politiska läget
Samtalsledare: Thomas Carlhed, handläggare Palmecentret. Paneldeltagare: Ayed Atmawi, program manager, Palestinian Peace Coalition och Waffa’ Abdellrahman, director Filastiiniyat. Samtalet sker på engelska.
13.30 Svensk arbetarrörelse i Palestina
Samtalsledare: Anna Sundström, generalsekreterare Palmecentret. Paneldeltagare: Hans Josefsson, Tro & Solidaritet, Evin Incir, europaparlamentariker (S), Alexander Fröderberg, SSU Östergötland. Samtalet sker på svenska.
14.10 Paus
14.30 Bryt tystnaden!
Samtal mellan Avner Gvaryahu, executive director, Breaking the Silence, en organisation för fd. soldater i den israeliska armén, och Kristofer Åberg, ordförande Socialdemokratiska Israelvänner. Samtalet sker på engelska.
14.55 Från teori till praktik – ett nytt svenskpalestinskt samarbete
Deltagare: Erica Nådin från Socialdemokraternas partidistrikt i Östergötland och Bahiye Amra från den palestinska projektpartnern Health, Development, Information and Policy Institute (HDIP). Samtalet sker på engelska.
15.15 Vägen framåt
Hur kan du bidra till en fredlig utveckling i Palestina och världen?
2020 blev ett annorlunda år för de allra flesta, inte minst för utrikesminister Ann Linde. Världen har, märkligt nog, sedan Corona-pandemins utbrott känts både långt borta och brännande nära. Internationella samarbeten har ställts på sin spets. Demokratiutveckling, val, mänskliga rättigheter. Hur går det för oss?
Dagligen rapporteras dystra nyheter och händelser, håller världen på att falla samman? Och vad är vägen framåt för Sverige i världen? Generalsekreterare Anna Sundström besöker utrikesminister Ann Linde på Arvfurstens palats i Stockholm för ett intimt samtal om det märkliga år som varit 2020. Och vad vi har att vänta oss 2021?
Det är idag sex år sedan regeringen med utrikesminister Margot Wallström i spetsen som första land i EU erkände Palestina som stat. Sverige anslöt sig då till den majoritet av världens länder som erkänt Palestina, som idag är 138 av FN:s medlemsstater.
Palmecentrets Palestinaexpert Otto Widmark svarar på tre frågor om erkännandet av Palestina.
Det finns kriterier för vad man ska betrakta som en riktig statsbildning. Till exempel ska staten ha kontroll över territoriet, kunna representera en befolkning samt ha relationer med andra stater. Genom ett erkännande visar en regering att man anser att dessa kriterier hos en annan stat är uppfyllda och att staten är legitim. Det behöver inte betyda att man håller med om den politiken som landets regering för.
Palestina är sedan 1967 ockuperat av Israel. Det betyder att de palestinska myndigheterna i själva verket inte har full kontroll över territoriet. I praktiken är det staten Israel som bestämmer villkoren för palestiniernas myndighetsutövning och den palestinska befolkningens förutsättningar och möjligheter.
Israel har aktivt försämrat förutsättningarna för fred och bildandet av en palestinsk stat genom att flytta in sin egen befolkning på den mark de ockuperar, vilket är olagligt enligt folkrätten. Israel har ingen rätt till de områden som skulle utgöras av en palestinsk stat, det vill säga Västbanken inklusive Östra Jerusalem samt Gazaremsan. Många folkrättsexperter menar att eftersom ockupationsmakten är det stora hindret för statsbildningen, kan Sverige och andra länder erkänna Palestina.
Erkännandet av den palestinska staten är alltså starkt förknippad med strävan efter en tvåstatslösning där staterna Israel och Palestina kan leva i säkerhet och fred sida vid sida. Genom erkännandet sökte den svenska regeringen bidra till jämbördighet mellan parterna och trycka på vikten av att återuppta fredsförhandlingar. Det är tyvärr fortfarande lika viktigt och parterna står än längre ifrån varandra idag.
För 75 år sedan bildades FN med syfte att främja internationellt samarbete, fred och frihet. Man enades om att internationellt samarbete och mänskliga rättigheter var vägen framåt. Sedan dess har detta internationella samfund på många sätt varit en garant för utveckling och främjande av fred och demokrati.
Idag, 75 år senare, står världen inför stora och svåra globala utmaningar. Samtidigt vänder sig allt fler politiska ledare bort från internationell samverkan. Det är dags att sluta stoppa huvudet i sanden. Ska vi lyckas mota brinnande klimatkris och växande ekonomiska klyftor måste FN:s medlemsländer höja sina ambitioner och intensifiera FN-samarbetet för fred, klimaträttvisa och minskad ojämlikhet.
Klimatkrisen är en jämlikhetskris. Fattiga länder och människor drabbas hårdast. Samtidigt påvisas det gång på gång att de rikaste länderna och den rikaste eliten står för de största utsläppen. FN måste ges möjlighet att påskynda den gröna omställningen.
Det är inte rimligt att klimatnotan landar någon annanstans än hos dem som tjänar på dagens ohållbara exploatering och sliter mest på våra begränsade naturresurser. Vi behöver syna de som tjänar pengar på bekostnad av vår planet och dess befolkning. Kriminalisera miljöbrott och tvinga fram en omställning värd namnet där teknisk utveckling och ambition lönar sig och kräv fler stater på ansvar för sin miljöpåverkan.
I spåren av Corona-pandemin passar auktoritära och nationalistiska ledare runt om i världen på att inskränka demokratiska rättigheter. Arbetare i den informella sektorn berövas möjligheten att utföra sitt arbete och står helt utan försörjning och sociala rättigheter. Fackliga kämpar sägs upp på lösa grunder och protestaktioner kvävs. Till följd av väpnade konflikter och klimatförändringar har hungern i världen ökat de senaste fem åren och covid-19 har ytterligare förvärrat situationen för miljontals människor. Allt fler länder minskar sitt bistånd i en tid då det behövs mer än någonsin. Sverige bör fortsatt vara en humanitär stormakt som går i bräschen för demokrati, jämlikhet och rätten till en dräglig tillvaro för alla. Men ska ekvationen gå ihop krävs det att fler länder tar ett större ansvar. Det ekonomiska stödet till FN:s olika hjälporganisationer måste öka, såväl som det bistånd i syfte att stötta och bygga upp demokratiska strukturer med folklig förankring.
De flesta av världens länder har förbundit sig till FN:s flyktingkonvention men väljer i praktiken att inte följa den. Det är ohållbart och borde inte vara möjligt. Den uppskattade migrationen till följd av klimatförändringar beräknas enligt FN:s egen klimatpanel bli 250 miljoner människor år 2050. Vi riskerar, om vi inte tar klimathotet på allvar att hamna i historiens värsta humanitära kris. Asylrätten bör värnas och klimatflyktingar bör ges rätt att hävda den. Men ska vi som värld klara av att erbjuda klimatflyktingar skydd och en dräglig tillvaro behöver också fler stater ta ansvar. FN bör ta på sig ledartröjan och proaktivt initiera detta arbete redan nu.
Vi kan inte låta pandemin bli ett verktyg för en ledande elit att dra ifrån ytterligare, varken politiskt eller ekonomiskt. Det finns resurser nog att utrota fattigdom och intensifiera arbetet för demokrati men i vägen står en ovilja vi inte kan acceptera. Insikten om hur livshotande klimatkrisen och de växande klyftorna är kräver att vi agerar mer kraftfullt för att undvika migrationskris, ökad ojämlikhet och en förstörd planet. FN och det internationella samarbetet är och ska vara motorn i lösningen av de utmaningar vi står inför. Problemen är globala. Konsekvenserna är globala. Därför måste lösningen också vara global.
Anna Sundström, generalsekreterare Palmecentret
Philip Botström, förbundsordförande SSU
Tajma Sisic, internationell ledare SSU
Artikeln publicerades 24/10 i Dagens Arena
Sätt världen i rörelse
Vill du inspireras, hitta sätt att engagera dig internationellt och sätta världen i rörelse? Läs mer här.
